I lustgården, när Adam och Eva ätit av frukten från kunskapens träd på gott och ont – d.v.s. börjat söka att själva definiera gott och ont, rätt och fel istället för att låta den Gode Skaparen som vill vårt bästa göra det, samt sätta kunskap istället för liv och gemenskap och kärlek överst (”kunskapen gör oss uppblåsta, medan kärleken bygger upp”; 1 Kor 8:1) – var en av de första saker de gjorde efter sitt ”fall” att skylla ifrån sig på någon annan.

Medan Gud sökte upprätta gemenskapen igen genom genuin dialog och söka en ärlig bekännelse från människan (kom ihåg att Adam och Eva inte blev förvisade från Eden direkt efter att de ”syndat” utan efter det samtal med Gud i vilket ingen av dem tog eget ansvar för sitt handlande utan istället försökte rättfärdiga sig själva), började människorna att skylla på varandra – se synden som lokaliserad i någon annan istället för att se den i sig själv.

Att Gud blir människa säger oerhört mycket om Gud.

Många religioner och livsåskådningar talar om gudar som antingen är opersonliga, otillgängliga och ”filosofiska” till sin natur eller alltför lika oss människor när det kommer till våra sämre sidor (se bara på ”dokusåporna” till mytologier som uppstått i många kulturer). Den ena är en slags ”gud” som måste hållas borta från det mänskliga för att inte bli korrumperad, det andra är ”gudar” som egentligen bara är en slags (fallna) människor med superkrafter.

Bibeln talar inte om en Gud som blir mindre Gud när han blir människa. Den talar om en Gud som visar vad det är att vara sann människa. En Gud som kliver ned till oss för att lyfta oss upp till sig själv.

”Du är sannerligen en Gud som döljer sig, du Israels Gud, du Frälsare” (Jes 45:15). Med denna Bibelvers vill jag dra uppmärksamhet till det faktum att vi människor inte helt kan förstå Gud och att det alltid finns ett visst mått av dynamik i den bibliska Gudsbilden: Gud är både en Gud som uppenbarar sig och en Gud som delvis är dold för oss. Karl Barth har helt rätt när han säger att vi inte kan veta något annat om Gud än det Gud själv valt att uppenbara för oss (även om vi inte behöver hålla med Barth om att detta inte kan innefatta s.k. allmän uppenbarelse). Gud är en suverän agent, den/det enda varelse som har en fullständigt fri vilja (Ps 115:3; Dan 4:32; Rom 9:15–18).[1]

Samtidigt är Israels Gud en Gud som uppenbarar sig och gör sig själv känd (1 Mos 12:7; 18:1; 26:24; 2 Mos 29:42f; 1 Sam 3:21), om än ibland på kryptiska sätt (2 Mos 3:1–14).[2] Också för dem man i första hand inte tänker att han ska uppenbara sig för (Hes 39:21). Det finns en eskatologisk tanke i Bibeln om att hela jorden en dag ska bli full av kunskap om Herrens härlighet (Jes 11:9; Hab 2:14), men den dagen är såvitt vi vet inte här än. I Gamla testamentet slår Gud själv fast att ingen kan se honom och leva (2 Mos 33:20), men sedan drar han sig inte från att uppenbara sina egenskaper (2 Mos 34:5–7) och sina gärningar.

Ja.

Skulle man kunna svara.

Det här inlägget är framförallt tänkt att vara ett teologiskt inlägg, men jag vill ändå börja – av pedagogiska syften – med att dra upp några olika sätt att tänka kring människans natur som kan sägas vara ideologiska/politiska. Dessa beskrivningar blir med nödvändighet förenklingar, men hjälper oss att sedan placera in det kristna evangeliet (”den bibliska synen enligt Simon”) i förhållande till dem, och se hur denna teologiska syn skiljer sig från dem båda.

Presidentval i USA med ett alltmer polariserande medieklimat; islamistisk terror mot kristna i Frankrike (trots att det är den sekulära staten man menar sig stå emot) – det är mycket som rör på sig i vår värld. Allt dessutom mitt i en pågående covidpandemi som på något sätt har påverkat oss alla.

I detta har jag själv gått omkring och reflekterat lite över samhällets relation till Gud, och om de mönster som kan skönjas i bakgrunden till flera av de saker som pågår. Detta är verkligen inte någon heltäckande redogörelse, utan – som sagt – några personliga reflektioner som jag vill dela med mig av.

Få saker är enligt mig så tydliga i världen och samhället just nu som sanningen i dessa Paulusord: ”Den här världens gud har förblindat de otroendes sinnen så att de inte ser ljuset som strålar från evangeliet om Kristi härlighet, han som är Guds avbild.” (2 Kor 4:4).

Missionsresa till Kenya

I augusti 2019 tillbringade Simon Johansson och Robin Håkansson 10 dagar i Kenya (9–18/8) för att medverka som talare i en pastors- och ledarträning, vilken anordnades i samarbete mellan Street Aid och missionsorganisationen SOS Wivi-Annes nödhjälp.

Pastorer och församlingsledare kom från olika delar av Kenya till den lilla byn Maragoli, drygt 30 mil nordväst om huvudstaden Nairobi och inte långt från Victoriasjön, för att delta i träningen. Deltagarna var i olika åldrar, både män och kvinnor, totalt 20–30 personer (exklusive alla barn som alltid finns med runt omkring).

Undervisningen följde tre spår: ledarskap i allmänhet, andligt ledarskap, och bibelkunskap/bibeltolkning. I det första spåret tog vi upp ämnen som grunderna för ledarskap, fallgropar att undvika som ledare, hur man gör en budget, varför och hur man ska delegera o.s.v.

Följande är en rapport från en resa i syfte att undervisa pastorer i Nepal våren 2018 av mig och LarsOlov Eriksson.

Yttre förhållanden

Vi åkte med uppdraget att undervisa om de gammaltestamentliga profeterna. Undervisningen ägde rum på en plats vid namn Panauti, men vi bodde på ett hotell en bit därifrån – ca 25 minuters resväg med bil under nepalesiska trafikförhållanden – i Dhulikhel. Hotellets namn var D-woods och drevs av ett gäng unga hinduiska killar som vi både fick bra kontakt med och kunde evangelisera/vittna lite för på kvällarna.  Det märktes att de var intresserade av vår tro. En av dem tog särskilt ansvar för att den mat vi fick inte skulle göra oss sjuka, och han höll verkligen en ära i att få betjäna oss och servera oss olika typer av rätter till både frukost och middag. En rätt vi särskilt fastnade för kallas momos och består av ångkokta degknippen med malt kött inuti, ofta serverade tillsammans med en stark sås.

Bibeln är egentligen inte bara en bok, den är en sammanställning av totalt 66 böcker som är uppdelade på två ”testamenten”: 39 böcker utgör det Gamla testamentet och 27 böcker det Nya testamentet. Gamla testamentet handlar bland annat om skapelsen, Guds handlande med folket Israel, och de löften Gud ger om en kommande Messias; det innehåller historiska skildringar, poetiska skrifter, lovsånger och profetiska utsagor. Dessa skrifter har kommit till under en ganska lång tid och vi vet inte i alla fall vilka som varit författarna.

När det judiska folket (som också ser Gamla testamentet som en helig skriftsamling) skulle välja ut vilka böcker som skulle ingå i ”Bibeln” användes tre kriterier: (1) Skrivna på hebreiska (eller arameiska); (2) Präglade av profetisk inspiration; (3) Ha rätt lära (vilket de judiska rabbinerna avgjorde med ganska stor generositet).

Det är välkommet att frågan om sex innan äktenskapet lyfts och diskuteras (som det gjorts den senaste tiden i tidningen Dagen). Jag menar att Bibelns linje är tydlig: sex hör hemma i äktenskapet mellan man och kvinna; otukt (porneia) är allt som går utanför detta. Både Jesus och Paulus tar över och håller fast vid denna judiska sexualetik. Även om Jesus i vissa frågor kan visa sig vara ganska ”liberal” i förhållande till t.ex. fariséerna, är han på detta område väldigt tydlig och skärper lagen (Matt 5:27–30; 19:3–10).

Kroppen är inte oviktig i kristen teologi och tro, den är inte någon ”lägre stående” del av oss (som i det gnostiska tänkandet). Paulus skriver: ”Fly bort från otukten! All annan synd som en människa begår är utanför kroppen, men den otuktige syndar mot sin egen kropp. Eller vet ni inte att er kropp är ett tempel åt den helige Ande, som bor i er och som ni har fått av Gud, och att ni inte tillhör er själva? Ni har blivit köpta och priset är betalt. Så förhärliga då Gud i er kropp!” (1 Kor 6:18–20). Och: ”Detta är Guds vilja: att ni helgas, att ni avhåller er från otukt, och att var och en av er vet att skaffa sig hustru på ett helgat och hedervärt sätt.” (1 Tess 4:3–4). Allt detta är rotat i tron på kroppens uppståndelse – en grundbult i den kristna tron. Dessutom glömmer vi lätt att Gud är en helig Gud, som ”ska döma dem som är sexuellt omoraliska och äktenskapsbrytare” (Heb 13:4).

Det som dock ofta saknas i kommunikationen av detta budskap är svaret på frågan varför. ”Du ska!” räcker sällan som skäl för att motivera människor till efterföljelse. Ofta har jag mött människor som aldrig fått ett svar på denna fråga, både ungdomar och andra. När man ger dem ett svar brukar dock de flesta se logiken och nyttan med de bud som man annars bara avfärdat som ologiska eller ett uttryck för religiöst tvång. Man börjar se att det Gud säger är till för oss (såsom sabbaten enligt Jesus), för vårt bästa.

Den bibliska grunden för pentekostal Andedopsteologi hämtas vanligtvis från Apostlagärningarna. Här finns texter som tycks visa att uppfyllelsen av Anden sker efter frälsning och omvändelse (och dop i vatten), t.ex. samarierna i kap. 8 och lärjungarna i Efesos i kap. 19. För många innebär detta dock problem, då Paulus aldrig talar om någon separation mellan frälsning och innehav eller mottagande av Anden (Rom 8:9; 1 Kor 12:13); däremot skriver han om att kontinuerligt låta sig uppfyllas av Anden (Ef 5:18). Många pentekostala löser detta genom att skilja på att bli ”född av Anden” och att bli ”fylld av Anden” (även jag finner denna distinktion rent pedagogiskt behjälplig).

Som pingstvän och exeget har denna fråga intresserat mig, och i min masteruppsats – ”Tog ni emot helig Ande när ni kom till tro?” – beslöt jag att undersöka en aspekt av denna fråga närmare: nämligen hur författaren till Apostlagärningarna (och Lukasevangeliet) ser på mottagandet av den helige Ande i relation till omvändelse (och initiering till det kristna livet). Observera att denna studie inte handlar om hela Nya testamentets teologi kring Anden, utan om vad vi kan utläsa ur Lukas skrifter.

En av mina livsprinciper: Varje bra väg har minst två diken; om du bara ser det ena diket så står du troligtvis i det andra. Detta går att applicera på mycket, i många sammanhang.

Vad gick fel i Knutby? Ett ensidigt svar duger inte. Här är det snarare frågan om ett fenomen som liknar hur man skapar en ”perfekt storm” – d.v.s. det är flera faktorer som samverkat.

”I begynnelsen skapade Gud…” (1 Mos 1:1).

Väldigt förenklat kan man säga att historiskt har tron på att världen har en begynnelse mestadels hört hemma bland troende i monoteistiska sammanhang, medan tron på ett evigt universum föredragits av ateister. Skälen för detta är enkla: rent intuitivt verkar ett universum med en begynnelse i tiden (eller en begynnelse av tiden) gå väl ihop med Bibelns utsagor om skapelsen och den kristna doktrin som kallas skapelse ex nihilo; dessutom behöver ett skapat, icke-evigt universum uppenbarligen en orsak – en Skapare.

När Einstein presenterade sin första kosmologiska modell var tanken om ett statiskt universum dominerande, samtidigt som hans ekvationer inte tycktes gå ihop med denna syn, varvid han införde den kosmologiska konstanten för att ”rädda” situationen (något han senare kallade för sitt största misstag – men som senare har återintroducerats, av andra anledningar, i fysiken).[1] Under 1900-talet har observationer som stöder det som idag populärt kallas Big Bang-teorin ackumulerats och utgör i modifierad form fortfarande den dominerande och allmänt accepterade kosmologiska modellen. Rödförskjutning och kosmisk bakgrundsstrålning är några av de vanligast refererade beläggen för denna teori, i vilken universum/rumtiden går tillbaka till en singularitet – något som oftast tolkats som universums och tidens begynnelse. På 1960-talet bevisade Stephen Hawking, Roger Penrose och Robert Geroch ”the singularity theorem” enligt vilket nästan alla rumtider utifrån Einsteins teorier är singulära och i stort sett alla kosmologiska modeller tvingas beskriva ett tidsändligt universum.[2] Observationer bakåt i tiden (möjligt p.g.a. ljusets begränsade hastighet) har bekräftat Big Bang-modellen, och i stort sett känner vi idag universums historia från 10^-43 sekunder efter Big Bang till nu. Namnet är dock missvisande, det rör sig inte om en explosion i rummet utan en mycket het expansion av rummet från en singularitet.

Oavsett vilken världsåskådning man har – det spelar ingen roll om man är ateist, kristen, hindu eller feminist – så är den ultimata frågan i grund och botten teologisk. Det handlar om den yttersta verkligheten, grunden för varandet. Medvetet eller omedvetet så påverkar vår syn på ”Gud” (i någon form eller icke-form) allt annat.

Det finns två frågor som är avgörande. Den första är om Gud finns eller inte. Den andra är vem Gud är (om han finns). Dessa är två helt avgörande frågor, och de borde få långt större konsekvenser för våra liv, värderingar och prioriteringar än de oftast får. Det finns många ateister som inte lever konsekvent med sin ateism utan ”smyglånar” judeokristna värderingar (inte minst när de uttalar sig i moraliska frågor); på samma sätt finns det också många kristna – kanske vi alla(!) – som inte riktigt fattat vad det innebär för livet och ”allt” om det är så att den Gud vi säger oss tro på faktiskt existerar.

Detta är ett inlägg som jag ursprungligen skrev i maj 2019 på Facebook.

En sak som berört mig väldigt djupt, och i många fall ganska illa, den senaste tiden är debatten kring abort/aborträtt som flammat upp i och med olika lagförslag/beslut i USA och det i mitt tycke osmakliga drevet mot Lars Adaktusson (KD) här hemma i Sverige.

Fundamentalistisk argumentation är sällan särskilt genomtänkt eller nyanserad. I abortfrågan är det dock många som annars är emot just denna typ av argumentation som är som mest fundamentalistiska och ideologiskt besatta i sin egen argumentation (i alla fall här i Sverige). Man vill inte ens överväga att nyansera eller försöka förstå varför ens meningsmotståndare har en annan åsikt; istället brännmärks dessa med diverse negativa epitet och tillskrivs motivationer som de i själva verket inte alls har.

Följande är en text jag skrivit särskilt till dig som (ännu) inte tror på och har en relation med Jesus Kristus. Han är det bästa som hänt mig, så jag hoppas att du ska kunna ta till dig åtminstone något av det.

Jag önskar bara att du skulle förstå hur enormt mycket Jesus älskar dig, på ett personligt och unikt sätt; hur mycket han var och är beredd att ge av sig själv till dig (ytterst demonstrerat på korset där han frivilligt gav sitt liv för din skull).

Jag önskar också att du ska förstå att tron på Jesus inte handlar om att ”ha något att tro på” i största allmänhet, en slags ”psykologisk krycka” som gör livet lite mer uthärdligt eller liknande, eller en ”blind tro” som blundar för verkligheten… Tron på Jesus bygger på en upptäckt av att Jesus är verklig, att det går att ha en relation med honom – på riktigt! Jag önskar att du, även om du inte håller med eller tror på detta (ännu), inte ska avfärda detta för snabbt utan faktiskt undersöka om det ligger något i vad alla vi ”kristna tokstollar” påstår oss ha upplevt (och även på vilken intellektuell grund vi baserar vår tro).

Vad finns det för kännetecken på att man blivit vad Bibeln kallar ”född på nytt” (frälst/räddad/blivit en kristen)? Här följer fyra saker som Bibeln talar om som svar på den frågan. Observera dock att inget av detta är vad som gör dig/någon till en kristen, det är kännetecken på vad Bibeln säger kommer att hända om du blir en kristen (född på nytt av Guds Ande genom förtröstan på Jesus). Vad de dock visar är att Gud är verklig, och också frälsningen.

1. ”Omvändelsens frukt” (Luk 3:8); ”gärningar som hör till omvändelsen” (Apg 26:20). Omvändelsen i sig själv (metanoia = sinnesändring) handlar inte om att göra saker, utan om att vända sig till Gud – den enda som kan rädda, hela, befria och förvandla oss. Man blir räddad ”av nåd, genom tro”, inte genom något man gör, men när man blivit räddad/pånyttfödd så börjar Gud ett verk i en som får resultat: ”frukt”. Om ingen förändring alls skett (i riktning mot Gud och bort från synd) kan man fundera på om det skett något överhuvudtaget.

”De ting som kan vackla skall förgås… för att det skall bli kvar som inte kan vackla” (Heb 12:27, Giertz).

När hela världen skakas faller också illusionerna om hur verkligheten är beskaffad. Världen av-slöjas (apokalypsis); det många byggt sin trygghet på visar sig stå på ostadig grund: ekonomi, hälsa, välfärd etc. Paulus ord klingar sanna i dag: ”Uppmana dem… att inte… sätta sitt hopp till något så osäkert som rikedom, utan till Gud…” (1 Tim 6:17).

Den sanna tryggheten finns alltid i Gud, han som aldrig vacklar, är fullkomligt god och alltid vet råd. ”Varför bekymrar ni er… för mat och kläder [och toalettpapper]?” säger Jesus, ”er himmelske Far vet att ni behöver allt detta. Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också. Bekymra er alltså inte för morgondagen, för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.” (se Matt 6:25-34). Detta innebär inte nonchalans eller oförsiktighet, men att leva utifrån en grundläggande trygghet och vila i Guds godhet – helt viss om att Gud är fullkomligt god (Jak 1:17) och att inget kan skilja mig från Guds kärlek i Jesus Kristus (Rom 8:39).

Eller: finns det utrymme för dem som jag tycker är ”dumma i huvudet” i Guds rike?

Debattklimatet i vår del av världen – vars framtid jag för övrigt är mer orolig över än det faktiska klimatet – är polariserat. Det är de flesta överens om. Detta märks också i den kristna församlingen; från vissa håll sägs det att man inte kan vara en sann kristen och rösta på Sverigedemokraterna, från andra håll kommer profetior om att det är just dem man ska rösta på om man vill rädda Sverige från Guds dom. En del säger att miljöengagemang och fairtrade är lika mycket mission som att sprida evangeliet om Jesus till människor, medan andra tänker att jorden ska gå under och att vi därför kan strunta i skapelsen och endast fokusera på att ”själar” ska bli frälsta. En ”profet” raljerar på facebook över kristna som är lite för långt till höger för dennes egen smak, medan en annan ”profet” säger att Donald Trump är Guds smorde i vår tid. En sak som blir tydlig är att intellekt inte är samma sak som vishet eller omdöme, samt att påstådd fromhet och andlighet inte heller är det.

Gud har en förmåga att kunna ta en till platser och sammanhang man minst hade kunnat ana, för att lära en något eller låta en träffa människor som han vill att man ska träffa. Jag var ungdomspastor, fullt upptagen med kyrkliga aktiviteter och verksamheter, och jag älskade mitt jobb – kanske lite för mycket. Jag hade framtiden utstakad för mig, trodde jag, och såg ungdomspastorstjänsten bara som ett första steg i en ”andlig karriär”. Men så helt plötsligt drog Gud undan mattan under fötterna på mig (så kändes det i alla fall även om det inte var något särskilt som hände) och jag hade ingen aning om vilken riktning han ville att jag skulle gå… Fortfarande kvar i rollen och tjänsten i kyrkan fick jag ett tillfälle att åka till Filippinerna 3 månader. Eftersom jag var osäker på vad Gud ville med mitt liv tog jag chansen att åka bort ett tag. Så sommaren 2008 packade jag min väska, tog tjänstledigt och åkte till Filippinerna för att hänga med en gammal missionär vid namn Kenneth och se vad Gud gjorde på andra sidan jordklotet.

Det blev de 3 månader av mitt liv som troligtvis mest av allt har präglat mitt liv med Gud och min syn på andlig tjänst. Jag visste inte att jag behövde ”skalas”. Att jag behövde komma tillbaka till vad allt egentligen handlar om. Att jag fastnat i en roll och behövde få nya perspektiv. Men det blev jag varse under de här månaderna… Dessutom fick jag på köpet med mig en helt ny syn på vad församlingen egentligen är för något. Läs mer →

Att Jesus är Herre har varit den kristna kyrkans bekännelse ända sedan starten. Tyvärr har de här orden dock ibland bara blivit ord, en ramsa som man uttalar med munnen men kanske inte lika ofta reflekterar över eller låter påverka livet i praktiken.

Om du bekänner att Jesus är Herren så blir du frälst (räddad till evigt liv), brukar vi säga. Detta kommer från Romarbrevet 10:9 där det står: ”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.” Men vad innebär egentligen en bekännelse? Och vad handlar den här bekännelsen om? Läs mer →

För en tid sedan skrev jag ett inlägg på helapingsten.com som jag nu också vill publicera här. Varsågod! 

Gud är Gud. Han finns till helt utan din hjälp, och tänker fortsätta vara precis som han är oavsett vad du tycker om det.

När Gud skapade människan, skapade han henne till ”sin avbild”. Hela skapelseberättelsen i Första Mosebok kulminerar i människans skapelse och den av Gud avskilda vilodagen, sabbaten. Gud sätter in människan i sin skapelse och gör henne till sin representant på jorden, att återspegla honom själv och på att ansvarsfullt och gott sätt råda över världen (1 Mos 1:26–28). Läs mer →

Den här hösten har jag tillsammans med Street Aid och Brokyrkan i Sundsvall startat en Lärjungaskola, som pågår på söndagskvällar under 10 tillfällen. Nu finns det även möjlighet att följa denna lärjungaskola på nätet via lärjungaskolan.wordpress.com

Klicka här för att komma till hemsidan där lektionerna läggs ut: LÄRJUNGASKOLAN

Kan man tro på både Gud och vetenskap? Javisst! Jag tycker i alla fall inte att det är något större problem att kombinera en hängiven tro på Gud med ett stort intresse för naturvetenskap (men det betyder inte att jag aldrig har brottats med de viktiga, svåra och ibland nödvändiga frågorna).

I den fil du kan ladda ned i länken här nere tar jag upp några av dessa frågor. Talar vetenskapen emot Gud, eller är det snarare en fråga om olika världsbilder? Finns det något vetenskapligt stöd för tron på en Gud? Hur kan man tänka kring Bibeln och naturvetenskapen? med mera. Läs mer →

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg på Hela Pingsten som du kan läsa här: https://helapingsten.com/2016/07/04/kristen-utan-kristus/

Nu kan du också läsa detta inlägg här på Foolforjesus!

Kan man vara kristen utan Kristus? Enligt vissa verkar det nästan så. Det är knappast möjligt utifrån Bibeln syn på det hela dock.

De första som kallades ”kristna” var lärjungar till Jesus (Apg 11:26), människor som hånfullt blev kallade ”små kristusar” men säkerligen bar det namnet med ära, eftersom det just var att vara lika Kristus de ville! En lärjunge är inte bara en som i största allmänhet tycker eller tror något, eller har kokat ihop sin alldeles egna variant av religiositet och/eller andlighet. En lärjunge är någon som följer, och för att följa har man underkastat sig någon annan – en Mästare – som man lär sig av. Den kristna bekännelsen ”Jesus är Herre” (Rom 10:9) är något mer än ord, något mer än en munnens bekännelse eller en del av en kyrklig liturgi. Bekännelsen är inte tänkt att vara en förnekelse av hur det verkligen förhåller sig i mitt liv (kanske att jag själv fortfarande är herre), utan ett erkännande som om jag verkligen tror på det av hela mitt hjärta kommer att förvandla både mig och hur jag lever mitt liv. Läs mer →