”Vem har jag i himlen utom dig! När jag har dig frågar jag inte efter något på jorden. Om än min kropp och min själ tynar bort, så är Gud mitt hjärtas klippa och min del för evigt. Ty de som är fjärran från dig går under, du förgör alla som trolöst sviker dig. Att vara i Guds närhet är lycka för mig. Jag tar min tillflykt till Herren, HERREN, för att kunna tala om alla dina gärningar.” (Psaltaren 73:25-28)
Hur mycket betyder Jesus för dig? Hur desperat är du efter mer av honom?
Jag börjar mer och mer se (och det har pågått ett tag nu) att det kristna livet inte handlar om att komma till himlen en dag, utan om att lära känna Jesus. Sedan när började vi värdera någons hem mer än denne någons sällskap när vi till exempel ska åka bort på en middag eller en fest vi blivit bjudna till? (Det finns säkert flera exempel, men frågan är hur det har kunnat bli så konstigt när det gäller vårt hopp om evigt liv.)
”Alla vill till himlen men få vill ju dö”, för att citera en modern ”skald”. Det är nog få som ärligt skulle säga att de inte vill till himlen om du frågar dem; och lika få som skulle välja helvetet om de fick. Ändå talar Bibeln om att alla inte kommer att komma till himlen. Den avgörande frågan handlar inte om man vill till himlen eller inte, den handlar om man vill ha med Jesus att göra eller inte. Vill jag ha Jesus, eller älskar jag min synd mer? Och där kan vi nog få betydligt fler variationer på svaren…
När vi har Jesus har vi himlen – vi har allt vad himlen är och står för, vi har det eviga livet, vi har det vi innerst inne alltid längtat efter mer av – helt enkelt därför att Jesus är allt detta! När vi har Jesus har vi vad vi behöver, och mer därtill. Det är väl därför som Jesus sa: ”Guds rike är mitt ibland er”, när han själv stod mitt ibland dem som frågade när riket skulle komma och hur det skulle se ut.
Som kristna – eller lärjungar till Jesus som jag föredrar att säga – är vårt liv Jesus. Det är han som skulle stå på innehållsförteckningen av våra liv. Det gamla livet är förbi, det är dött och lever inte längre inför Gud. ”Alla vill till himlen men få vill ju dö…” Och ändå är det genom att dö från sig själv och sina själviska begär som man kommer åt det verkliga livet. Som Paulus säger det: ”…nu lever inte längre jag, utan Kristus lever i mig.” (Gal 2:20).
Jag vill ha mer av Jesus. Jag vill vara uppfylld av honom så att det flödar över och spränger alla gränser. När jag har honom behöver jag inget annat på jorden. Lycka är att vara i hans närhet och mättas av hans ljuvlighet. Samtidigt som man mättas får man också en hunger efter mer, något som man inte kan förstå om man inte själv har upplevt det.
Istället för att bygga våra ”kristna liv” på en massa saker runt omkring Jesus, låt oss bygga dem i honom, på honom och med honom. Det kristna i våra liv upphör direkt att vara ”kristet” när Jesus plockas ut ur ekvationen. Det är han – Kristus – som är vad det är att vara ”kristen”. Samma sak med våra församlingar och kyrkor (i min värld två ord för samma sak, nämligen de människor som tror på och följer Jesus) – låt gemenskapen vara fylld med Jesus och en längtan efter mer av honom. Det är bara han som kan förvandla oss! Och det är ju just det som det ”kristna livet” handlar om – förvandling. Församlingens liv, tillbedjan och undervisning bör vara präglad av och centrerad kring Jesus. Den osminkade Jesus är attraktiv utan vår hjälp; problemet är bara att vi oftast vill försöka ”förbättra” bilden av honom och göra honom ”mer relevant” – något som bara förminskar hans ”på-riktig-het” och hans verkliga relevans. Jesus är radikal, och han lämnar oss inte opåverkade när han väl har fått börja sitt verk i oss.
Att söka efter mer av Jesus handlar inte om att hitta igen honom någonstans för att han varit borttappad innan. Det handlar inte om att dra honom närmare sig själv (lycka till om du vill försöka!). Att söka mer av Jesus handlar om att vilja och sträva efter att lära känna honom mer och bättre. Att låta honom och hans Ande dra en närmare honom – inte tvärtom. Det handlar om att lägga av sig allt som ändå inte kommer att bestå och finna sig i honom; vem jag är i honom och vem han är i mig.
Vi talar inte om någon slags mystisk Jesus nu, en andevarelse som finns i allt omkring oss – nej! vi talar om den verklige Jesus, Gud som tagit på sig kött och blivit människa. Vi talar om den Jesus som vi läser om i Bibeln och levde för 2000 år sedan, men som inte bara dog utan också uppstod och därför fortfarande lever! Vi talar om en verklig person som man kan få lära känna. Vi talar om den som är densamme igår, idag och i evighet (Heb 13:8), fortfarande en verklig människa med en verklig kropp. Vi talar inte om att upptäcka sin ”inre gudomlighet” (något sådant finns inte), utan om att upptäcka en som är större och mäktigare än vi, en som har skapat oss och älskar oss, en som gav sitt liv för att rädda oss från synden, en som just nu sitter på Guds högra sida och regerar över Universum. Vi talar om den Jesus som du kan få bjuda in i ditt liv och ge ditt liv till.
När en människa älskar Jesus så märks det. Man blir som dem man umgås med, och man blir som den (eller det) man tillber och älskar. En sådan person blir attraktiv och frånstötande på samma gång. Attraktiv för de som också älskar Jesus eller söker efter sanningen, frånstötande för de som bestämt sig för att hata Jesus och hålla honom på avstånd. Mer av Jesus.
När du har Jesus så har du allt. Allt annat kommer att skakas, falla sönder och gå förlorat. Mer av Jesus. Jag ber att du ska se detta. Mer av Jesus.
Jag önskar att se mer av detta både i mitt eget liv och i det vi kallar för församling. En längtan efter att få uppleva mer av honom, att verkligen få möta honom och leva med honom – påtagligt. Att Jesus ska få gripa tag i våra hjärtan ännu mer, och bli det naturliga centrum som allt annat kretsar kring och dras mot: i samtal, handlingar, träffar och under den tid vi får över mellan allt annat… Mer av Jesus. Hur då? Vi behöver upptäcka honom på nytt varje dag. Ständigt bli förälskade i honom, för den han är. Komma ihåg att han dött för våra synder och burit all vår skuld inför Gud, eller ännu mer personligt: lidit för min skull och tagit på sig Guds vrede över min synd. Vi behöver hämta vår näring från honom som kallar sig själv för ”livets bröd”. Han är den kaka vi kan äta av och samtidigt ha kvar, eller rättare sagt: som vi måste äta av för att ha kvar, och det för evigt!