”Du är sannerligen en Gud som döljer sig, du Israels Gud, du Frälsare” (Jes 45:15). Med denna Bibelvers vill jag dra uppmärksamhet till det faktum att vi människor inte helt kan förstå Gud och att det alltid finns ett visst mått av dynamik i den bibliska Gudsbilden: Gud är både en Gud som uppenbarar sig och en Gud som delvis är dold för oss. Karl Barth har helt rätt när han säger att vi inte kan veta något annat om Gud än det Gud själv valt att uppenbara för oss (även om vi inte behöver hålla med Barth om att detta inte kan innefatta s.k. allmän uppenbarelse). Gud är en suverän agent, den/det enda varelse som har en fullständigt fri vilja (Ps 115:3; Dan 4:32; Rom 9:15–18).[1]
Samtidigt är Israels Gud en Gud som uppenbarar sig och gör sig själv känd (1 Mos 12:7; 18:1; 26:24; 2 Mos 29:42f; 1 Sam 3:21), om än ibland på kryptiska sätt (2 Mos 3:1–14).[2] Också för dem man i första hand inte tänker att han ska uppenbara sig för (Hes 39:21). Det finns en eskatologisk tanke i Bibeln om att hela jorden en dag ska bli full av kunskap om Herrens härlighet (Jes 11:9; Hab 2:14), men den dagen är såvitt vi vet inte här än. I Gamla testamentet slår Gud själv fast att ingen kan se honom och leva (2 Mos 33:20), men sedan drar han sig inte från att uppenbara sina egenskaper (2 Mos 34:5–7) och sina gärningar.
I Nya testamentet får denna bild av en Gud som både döljer och uppenbarar sig en helt ny dimension i Jesus Kristus, som uppenbarar Gud Fadern för dem han vill (Matt 11:27; Luk 10:22) och i sin egen person är en synlig uppenbarelse av den osynlige Guden (Joh 14:9; Kol 1:15; Hebr 1:1–3). Vi återkommer till mer om detta. Men vad är det då Gud enligt Bibeln har uppenbarat om sig själv? Jag har valt att dela upp detta i flera distinkta avsnitt, med början i GT.
1. Guds namn i GT
I Bibelns värld och omgivande kultur lades mer vikt vid ett namns betydelse än det gör i vårt samhälle idag, något vi bl.a. kan se i Mose fråga till Gud om dennes namn i 2 Mos 3:13. Vid det tillfället fick Mose till svar: ”Jag är den jag är” (v. 14), vilket är lika kryptiskt som det är uppenbarande.[3] Att Gud ”Är” uppenbarar bl.a. för oss att han är evig, oberoende av allt annat och alla andra, och nog i sig själv. Många menar att Gud är själva Varandet, eller i alla fall grunden för allt varande. Detta ”namn” är intimt sammankopplat med det mest signifikanta namnet på Gud i GT, nämligen YHWH (skall troligtvis uttalas Jahve) som i de flesta översättningar ersatts med ”Herren”.
YHWH är i sin tur sammankopplat med en rad titlar och egenskaper som Gud är i förhållande till och i relation med sitt förbundsfolk Israel. Han är t.ex. för Israel ”Herren din läkare” (2 Mos 15:26), ”Herren mitt banér” (2 Mos 17:15), ”Herren som helgar er” (3 Mos 20:8), ”Herren är frid” (Dom 6:24), ”Herren är min herde” (Ps 23:1) och ”Herren vår rättfärdighet” (Jer 23:6; 33:16). Detta visar att YHWH är en Gud i relation till sitt folk, en Gud som sluter förbund med människor och överlåter sig till att hålla sin del av förbundet. Men att Gud är en förbundsgud betyder dessutom att han är en krävande Gud. Folket/människorna måste hålla sin del av förbundet, nämligen att lyda honom och hålla sig till honom som deras ende Gud (2 Mos 19:5; 20:2f; 3 Mos 26; 5 Mos 28). Gud omnämns också med andra benämningar, som t.ex. El (sing.)/Elohim (plur.) och Adonai. Men i dessa fall rör det sig mer om titlar än om namn. El/Elohim betecknar gudomlighet (kan även översättas till ”mäktig”), och Adonai betyder ”herren”.
2. Guds gärningar i GT
Gud uppenbarar sig i historien genom sina gärningar, och av många anses detta vara det främsta sättet på vilket han uppenbarar sig – genom verb. Gud själv är dold – ”han som… bor i ett ljus dit ingen kan komma” (1 Tim 6:16) – men vi kan lära känna hurdan han är genom hur han agerar och vad han gör här i världen. Vem är då Gud utifrån sina gärningar? Jag har valt ut några saker som jag anser är karaktäristiska utifrån GT:
a) Skapare
Tydligt är att Gud är den som skapat världen och ligger bakom den ordning vi ser i skapelsen. ”I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden” (1 Mos 1:1). Precis som Brueggemann påpekar ligger betoningen i GT på att Gud skapar ordning av kaos, och inget sägs om var detta kaos ursprungligen kommer ifrån (1 Mos 1:2–2:3).[4] Det behöver dock sägas att ingenstans motsägs en skapelse ex nihilo (något som i NT blir mer explicit; Joh 1:3; Rom 4:17; Heb 11:3). Att Gud är skapare innebär alltså enligt GT att han är den som bringat ordning till världen, och att han är den som uppehåller denna ordning – genom sin Ande och sin vishet (Job 33:4; Ps 104:5–30; Ords 8:22–31; Jes 45:18). (Dessa två agenter får senare betydande roller i NT:s och den första kristna kyrkans teologi om Gud.) Israels Gud är således Gud över hela skapelsen, inte bara över sitt utvalda folk (2 Mos 19:5; Ps 24:1).[5]
Att Gud är skapare är dock inte begränsat till världens skapelse, utan visar sig också i att han ”skapar nytt” och som Paulus senare uttrycker det ”ger liv åt de döda och kallar på det som inte är till som om det var till” (Rom 4:17), detta om löftet till Abraham om att få en son fast han i det naturliga inte kunde. Genom denna son, Isak, ”skapar” Gud så ett folk åt sig själv, då Isak blir far åt Israel (Jakob), och uppfyller löftet till Abraham (1 Mos 15:4). (I NT lyfts hur Gud gör människor i Kristus till ”nya skapelser” [2 Kor 5:17].)
b) Befriare/Frälsare
Gud framträder också gång på gång som Israels befriare och frälsare. Tydligast är detta i berättelsen om uttåget ur Egypten, en berättelse som på många sätt blir definierande och identitetsskapande för Israels folk. Gud är en Gud som hör de betrycktas rop och ”stiger ned” till deras räddning (2 Mos 3:7f), en Gud som befriar slavar och omkullkastar den ”världsliga makten” (farao).[6] YHWH är en krigare/stridsman (2 Mos 15:3; Ps 18:8–16), och jag kopplar samman denna bild av Gud med honom som befriare och frälsare. Han krigar inte bara för krigandets skull, utan för sitt folk (2 Mos 14:13–18; 2 Krön 20:15–17), för de föräldralösa, änkorna, de ensamma, de fångna och de svaga (Ps 68:5–11), alltså de i underläge. YHWH som stridsman hör ihop med hans frälsande gärningar (5 Mos 33:26–28).
c) Regent, laggivare och domare
När Gud befriat sitt folk från faraos förtryckande maktutövande och ingått i förbund med dem på Sinai, är nästa steg naturligt att etablera en ny ordning. Gud går, med Brueggemanns ord, från att vara krigare till att vara kung (”Kings are warriors who succeed”).[7] Att Gud regerar och celebreras som kung är genomgående i GT, speciellt i Psaltaren (Ps 24:7f; 29:10; 47:7–9; 74:12; 99:1). Han är på ett speciellt sätt kung över Israel, men också över hela skapelsen, över alla nationer och över de andra s.k. gudarna (Ps 136:2f). Vissa talar om detta som att Gud är erkänd kung av Israel (även om en viss intrig finns mellan dem, se t.ex. 1 Sam 8:7), men ”dold” kung över resten av nationerna – de har ännu inte erkänt honom som kung, men den dagen kommer. Som Israels Kung är Gud den som ger Israel sin lag (Torah), och han är också den som dömer och straffar dem när de bryter mot denna lag (Amos 2:4; 3:1f). Gång på gång förklaras olika nationella katastrofer med att Gud straffar dem för att de vänt sig bort från honom, något som blir särskilt tydligt i det s.k. deuteronomistiska historieverket och flera av profeterna. Men redan innan ser vi att Gud är en Gud som dömer, särskilt i berättelsen om Noa och floden (1 Mos 6ff).
Att Gud dömer är dock inte något som ses som något direkt negativt i GT; på flera ställen är det snarare tvärtom. Guds dom innebär att rättvisa skipas och att de rättfärdiga räddas undan de orättfärdiga och förtryckarna. Dom är nära sammankopplat med frälsning, och visar att Gud inte är likgiltig inför ondskan. Därför kan man glädja sig över att hela världens Kung kommer för att döma (Ps 96:11–13).
d) Återskapare och upprättare
Brueggemann menar att det finns ett mönster i GT som upprepar sig, nämligen: skapelse – ”decreation” (jag hittar inget synonymt ord på svenska) – återskapelse/ nyskapelse.[8] Detta mönster går även igen som: ingå förbund – förbundet bryts – förbundet förnyas. Gud är en Gud som hittar vägar att upprätta och förnya, även i lägen då han själv dömt och vänt sig bort från folket pga. deras synd, trolöshet och olydnad. I Jeremia återkommer t.ex. frasen ”jag ska vända ert öde” i lite olika variationer (Jer 29:14; 32:44; 33:7, 11, 26),[9] riktat till judarna i exilen i Babylon. Gud är en Gud som mitt i hopplösheten lovar att ge sitt folk ”en framtid och ett hopp” (Jer 29:11), även då han själv är den som orsakat det hopplösa läget.
3. Guds egenskaper
Här vill jag fokusera på några av de egenskaper Gud frekvent tillskrivs i Bibeln – både i GT och NT.
a) Helig
Att Bibelns Gud är helig råder det inget tvivel om. Detta är den enda egenskap som i både GT och NT förstärks genom en trefaldig upprepning: ”Helig, helig, helig är Herren…” (Jes 6:3; Upp 4:8). Att Gud är helig betyder att han är avskild, annorlunda och fullkomlig.
Hans helighet framställs också oftast som en del av hans majestät och något som ingjuter gudsfruktan och leder till tillbedjan hos dem som får se en glimt av hans manifesterade helighet (Ps 99:1–3, 5, 9). Hans helighet är sådan att den är direkt ”livsfarlig” för syndaren om han/hon kommer i kontakt med den utan någon slags medlare (3 Mos 10:1–3; 2 Sam 6:6f). I detta ljus kan man se alla ceremoniella renhetsföreskrifter och offerlagar i GT som en slags ”säkerhetsföreskrifter”, eller omsorg från Guds sida, för att folket ska kunna närma sig honom utan att dö. I NT – då Jesus blivit medlaren (1 Tim 2:5) – kan vi närma oss Gud genom honom (Heb 10:19–21) och behovet av alla andra ceremonier/riter, offer, och faktiskt även själva prästtjänsten, har försvunnit. Detta är något som Hebreerbrevets författare gör en stor poäng av – Jesus är vår profet, vår överstepräst, det fullkomliga offret och instiftaren av ett mycket bättre förbund. Det är dock viktigt att komma ihåg att Gud fortfarande är helig, han själv har inte förändrats (1 Petr 1:15f; Upp 15:4).
b) Kärlek
Gud är kärlek (1 Joh 4:8, 16) och han agerar utifrån sin natur, alltså kärleksfullt (Ps 145:13b). Han är en ”nitälskade Gud” (i Bibel 2000 översatt till ”svartsjuk”) som vill ha sitt folk för sig själv. Gud är den som både vet och vill vårt bästa – och det bästa utav allt är Han själv, gemenskap med Honom och ett liv i Hans vilja. Synd dödar och bryter ned vår sanna mänsklighet, och därför straffar Gud orättfärdigheten och synderna (2 Mos 20:5; 34:14; 5 Mos 4:24; Jos 24:19; Nah 1:2). Guds kärlek är således inte i motsats till hans helighet och vrede utan snarare anledningen bakom hans vrede och domar, hans vrede kommer av att han älskar sitt folk passionerat och inte vill låta någonting destruktivt komma i vägen. Kärleken är ”som eldsglöd, en Herrens låga” (Höga V 8:6). I GT, när Gud själv får chansen att introducera sig, uppenbarar han sig som ”barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning” (2 Mos 34:6) – egenskaper som alla talar om en kärleksfull och nådig Gud, en som bryr sig om och håller fast vid sin kärlek och trofasthet även då den andra parten (i förbundet) inte visar sig pålitlig.[10]
Vi måste också förstå att den kärlek Bibeln oftast talar om (grek: agápe) inte är samma sak som vi ofta tänker oss kärlek i nutida dagligt språk – Guds kärlek ser inte ut som kärlek ser ut i en romantisk komedi från 2000-talet utan bokstavligen snarare som i ”The Passion of The Christ”. Den handlar mer om praktisk handling än om känslor (1 Joh 3:18) och är inte själviskt inriktad utan utgivande för andras bästa (Joh 15:13; 1 Kor 13:4–6). Enligt NT är själva referenspunkten för kärlek Jesu död för oss på korset (Rom 5:8; 1 Joh 4:10).
c) Rättfärdig
Gud är rättfärdig (2 Mos 9:27; 5 Mos 32:4; Neh 9:8; Ps 7:10–12; 25:8; Jes 45:21; Rom 3:26; 2 Tess 1:6; 1 Joh 1:9; 3:7; Upp 16:5). Jag har tagit med många Bibelreferenser här för att visa att Guds rättfärdighet innebär många olika saker, och vi kan inte fånga alla dessa betydelser i en enda enkel formel. Gud är rättfärdig både när han dömer och när han räddar; hans rättfärdighet innebär att han gör det som är rätt, men också att han inte sviker utan är trofast och står fast vid sitt ord och sina löften; Gud är rättfärdig i sin vrede över synden och syndaren, men gör också att han undervisar syndare för att leda dem rätt; Hans rättfärdighet gör att vi både kan vara vissa om att han ska straffa förtryckarna och att han förlåter synder när vi bekänner dem. Vi ser att Guds rättfärdighet är nära knuten till både hans domar och den frälsning han ger – och detta säger oss att vi aldrig riktigt kan separera dessa begrepp.
d) Trofast
En grundbult i Israels tro är att deras Gud är trofast, även då det verkar som att hans löften dröjer väldigt länge eller det verkar helt omöjligt att de ska kunna uppfyllas. Det är i Guds trofasthet som hoppet är förankrat. Gud kan skapa en ny framtid mitt i hopplösheten.[11] Trofastheten är knuten till det ord och de löften Gud uttalat (Neh 9:8), men också till att han verkligen är den han sagt sig vara (5 Mos 32:4).
e) Både avskild och nära
Jag vill peka på den spänning som finns i Bibeln mellan Guds avskildhet från världen och hans nära relation till och aktivitet i den. ”Ty så säger den höge och upphöjde, han som tronar till evig tid och heter ”den Helige”: Jag bor i det höga och heliga men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de ödmjukas ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan” (Jes 57:15). Gud är hög och upphöjd, långt från vår fattningsförmåga (förnuftsmässigt) och helt väsensskild från världen. Samtidigt är han inte långt borta från den ödmjuke, utan så nära att han säger att han ”bor” hos denne, för att trösta och ge nytt liv. I vår bild av Gud menar jag att det är viktigt att vi har med oss båda dessa sidor, både den helige och upphöjde samt den nådige, kärleksfulle och närvarande, så att vi ser både hans godhet och hans stränghet (Rom 11:22) och kan tillbe och tjäna honom på ett rätt sätt.
4. Jesus och Gudsuppenbarelsen
Vi ska se på två olika aspekter av hur Jesus påstås uppenbara Gud i NT. Den första är att han uppenbarar Gud, och den andra är att han i sin person är Guds självuppenbarelse.
a) Jesus uppenbarar vem Gud är
Jesus säger att han kan uppenbara Gud för dem han själv vill (Matt 11:27). Vad säger då Jesus om Gud? Jo, först och främst talar han om honom som Fader. Både i GT och i NT framställs Gud som Fader, men det blir betydligt mer frekvent i NT, just p.g.a. Jesu egna bruk av ”Abba” (aram: pappa/far) som namn på honom. I GT är Gud en fader för hela Israels folk (2 Mos 4:22; Jes 64:8), hos Jesus flyttas betoningen av Gud som fader till en mer personlig och intim relation mellan honom själv och Gud – en relation som lärjungarna sedan får ”överta” (Joh 20:17).
Enligt Jesus är Fadern fullkomlig (Matt 5:48), han vet vad vi behöver och vill ge oss goda gåvor (Matt 6:8; 7:11), är hela himlens och jordens herre (Matt 11:25), den ende som vet allt (Matt 24:36), allt är möjligt för honom (Mark 14:36), han är barmhärtig mot både onda och goda (Luk 6:36), ingen har sett honom (Joh 6:46), han älskar Sonen (Joh 5:20), är Ande (Joh 4:24), verkar aktivt i världen (Joh 5:17), har liv i sig själv (Joh 5:26), är trovärdig (Joh 8:26f), älskar Jesu lärjungar (Joh 16:27), är helig (Joh 17:11), och rättfärdig (Joh 17:25) – och mer går att säga. Jesus framställer också Gud som mer petig med hur vi har det i våra hjärtan än hur petiga vi är med att till det yttre följa alla bud, något som gång på gång leder till konflikter med fariséerna.
b) Jesus som Guds självuppenbarelse
Med tanke på att NT:s författare hade en judisk världsbild och Gudsbild – alltså en strikt monoteistisk sådan – är det anmärkningsvärt att Jesus framställs så intimt sammanlänkad med vad bara Gud skulle/kunde göra att det ibland blir svårt att skilja på vad Gud gör och på vad Jesus gör. Det vi kallar ”Kristus-händelsen” (Jesu liv, död & uppståndelse) måste ha satt djupa spår i dessa författare och de första kristna, då det uppenbarligen påverkade deras teologi så starkt att de var villiga att omtolka eller omforma hela sin ”givna teologi” kring Jesus (och erfarenheten av Anden).[12]
Vad är det då för anmärkningsvärda påståenden som görs? Det första jag vill dra uppmärksamheten till är att Jesus i sin person påstås vara själva uppenbarelsen av Gud: den som har sett honom har sett Gud (Joh 14:9), han är den synliga avbilden av den osynlige Guden (Kol 1:15; Heb 1:3), han är utstrålningen av Guds härlighet (Heb 1:3), han är ett med Fadern (Joh 10:30).
Vidare påstås Jesus ha varit jämlik med Gud och blivit given ”namnet över alla namn” i den s.k. Kristus-hymnen (Fil 2:6–11). ”Namnet över alla namn” refererar med största säkerhet till det namn judarna inte ens nämnde, YHWH – ”Herren” själv. Jesus identifieras av Johannes som Ordet som blivit kött, vilket i sin tur redan identifierats med Gud själv (Joh 1:1, 14). Paulus bakar in Jesus Kristus i judarnas Shema – ett av deras (och Bibelns) starkaste uttryck för tron på bara en enda Gud – i 1 Kor 8:6: ”så har vi bara en Gud, Fadern från vilken allting är och till vilken vi själva är, och en Herre, Jesus Kristus genom vilken allting är och genom vilken vi själva är” (jämför med 5 Mos 6:4).[13]
Jag tänker inte ge mig in i något slags försök att ”hitta” Treenigheten i Bibeln, för jag anser att det är att gå utöver vad som är Bibelteologins uppgift, men tydligt är att Jesus på ett oväntat och märkligt sätt finns med i Bibelns teologi om vem Gud är, och vi kan inte undvika detta.
5. Att förena Gudsbilden i GT och NT
Går det att förena Gudsbilden i GT med Gudsbilden i NT? Jag anser det, och ska här göra ett försök (som tur är finns det många före mig som gjort samma sak). Den karikatyr som tyvärr ofta är ganska rådande bland ”vanligt folk” är att Gud i GT är en hemsk, blodtörstig, arg Gud som kräver en massa saker av oss människor, medan Gud i NT är en snäll och trevlig, ”reko snubbe” som vill alla väl och bara tycker att vi alla ska älska varandra lite mer. Gnostikerna tänkte i liknande banor och menade att YHWH i GT inte var samma Gud som Jesus uppenbarade i NT. Men den här karikatyren stämmer inte, och det var definitivt inte så att NT:s författare menade sig beskriva en annan Gud än den som fanns i GT.
Gud visar både sin stränghet och sin godhet, för att använda Paulus ord igen (Rom 11:22), i både GT:s beskrivning av honom och i NT:s. När det gäller Lagen/Instruktionen (Torah) så har den sämre rykte än den förtjänar p.g.a. att vissa obskyra detaljer lyfts ut och förstorats medan den i sin helhet i många avseenden var ganska radikal(t) för(e) sin tid.
Men den krävande Guden återfinns även i NT. Jesus säger att han inte kommit för att upphäva lagen (Matt 5:17), och strax därefter börjar han skärpa lagen så att i stort sett ingen kan komma undan (Matt 5:21ff). Jesus talar om en dömande Gud som kan förgöra människor i Gehenna och som man därför bör frukta (Matt 10:28), men har inga problem med att förena detta med att samma Gud är kärleksfull och barmhärtig. I Apostlagärningarna dödar Gud två lärjungar för att de ljugit för den Helige Ande (Apg 5:1–11).
På samma sätt finner vi den kärleksfulle och nådige Guden i GT. Han ger sitt folk nya chanser och förlåter människor för just de synder han tidigare sagt att det ska vara dödsstraff på. Ett lysande exempel på just detta är kung Davids affär med Batseba och mord av hennes rätte man Uria (1 Sam 11). Dessa synder var allvarliga och David förtjänade enligt lagen döden, men efter att David blivit konfronterad av profeten Natan och ångrat sig så förlät Gud honom och han behövde inte dö (1 Sam 12:1–14; Ps 51).
Jag drar slutsatsen att Gud är både helig och nådig samtidigt, och att han inte har förändrats. Inte heller är det i grunden en annan bild av Gud som presenteras i NT jämfört med GT. Vi måste bara ta med i beräkningen att något radikalt har hänt i historien då Jesus dog och uppstod, något som förändrar väldigt mycket annat.
[1] Brueggemann, Old Testament Theology: An Introduction, s. 33.
[2] Brueggemann, Old Testament Theology: An Introduction, s. 29, 35.
[3] Grindheim, Introducing Biblical Theology, s. 5; Brueggemann, Old Testament Theology: An Introduction, s. 35.
[4] Brueggemann, Old Testament Theology: An Introduction, s. 158–160, 326.
[5] Brueggemann, Old Testament Theology: An Introduction, s. 247f.
[6] Brueggemann, Old Testament Theology: An Introduction, s. 165.
[7] Brueggemann, Old Testament Theology: An Introduction, s. 94.
[8] Brueggemann, Old Testament Theology: An Introduction, s. 164.
[9] Som formulerat i Bibel 2000.
[10] Brueggemann, Old Testament Theology: An Introduction, s. 61.
[11] Brueggemann, Old Testament Theology: An Introduction, s. 265.
[12] Dunn, New Testament Theology: An Introduction, s. 24–26, 32–34.
[13] Wright, Paul and the Faithfulness of God: Book II, Parts III and IV, s. 661–666.