Den bibliska grunden för pentekostal Andedopsteologi hämtas vanligtvis från Apostlagärningarna. Här finns texter som tycks visa att uppfyllelsen av Anden sker efter frälsning och omvändelse (och dop i vatten), t.ex. samarierna i kap. 8 och lärjungarna i Efesos i kap. 19. För många innebär detta dock problem, då Paulus aldrig talar om någon separation mellan frälsning och innehav eller mottagande av Anden (Rom 8:9; 1 Kor 12:13); däremot skriver han om att kontinuerligt låta sig uppfyllas av Anden (Ef 5:18). Många pentekostala löser detta genom att skilja på att bli ”född av Anden” och att bli ”fylld av Anden” (även jag finner denna distinktion rent pedagogiskt behjälplig).
Som pingstvän och exeget har denna fråga intresserat mig, och i min masteruppsats – ”Tog ni emot helig Ande när ni kom till tro?” – beslöt jag att undersöka en aspekt av denna fråga närmare: nämligen hur författaren till Apostlagärningarna (och Lukasevangeliet) ser på mottagandet av den helige Ande i relation till omvändelse (och initiering till det kristna livet). Observera att denna studie inte handlar om hela Nya testamentets teologi kring Anden, utan om vad vi kan utläsa ur Lukas skrifter.
Pentekostala teologer argumenterar att Lukas betonar att Anden ger profetisk inspiration och karismatisk kraft till tjänst och mission, att detta är separat från frälsning och omvändelse. Detta leder till att det i många fall kan gå lång tid mellan att någon blir kristen och att denne blir ”Andedöpt”. Andra teologer (t.ex. evangelikala eller traditionellt protestantiska) håller oftast med om att Lukas betonar det profetiska och karismatiska kopplat till Anden, men menar att detta inte går att skilja från frälsning och Andens roll i församlingens religiösa och etiska förnyelse; man lyfter bl.a. Petrus ord: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då får ni den helige Ande som gåva” (Apg 2:38).
Jag har i min studie bl.a. kommit fram till att mottagandet av Anden för Lukas primärt är för profetisk, karismatisk kraft till tjänst och mission, men samma Ande (även för Lukas) ger liv och verkar det nya gudsfolkets (församlingens) upprättelse och förnyelse. Att ta emot Anden är inte samma sak som frälsningen, trots att de två inte går att skilja åt helt och hållet. Däremot är Andemottagandet en för Lukas mycket viktig, väsentlig och central del av den kristna ”initieringsprocessen” – d.v.s. den process som initierar det kristna livet. Denna process innefattar tre huvuddelar: omvändelse och tro, vattendop i Jesu namn, att bli uppfylld av Anden (ofta genom bön och handpåläggning i samband med dop).
Många av de klassiska pentekostala ”bevistexterna” tjänar i själva verket att bekräfta att uppfyllelsen av Anden i Lukas tänkande bör vara en del av de absolut första stegen i att bli en kristen. Att samarierna (Apg 8:4–25) inte tagit emot Anden var något som snarast behövde åtgärdas. Här ser vi dock att uppfyllelsen av Anden faktiskt inte skedde samtidigt som samariernas omvändelse/när de kom till tro. Lärjungarna i Efesos (Apg 19:1–7) var förmodligen inte fullt ut kristna lärjungar när Paulus mötte dem (jag argumenterar för varför jag tror det i min uppsats), och hans andra fråga (v. 3) visar att det finns en tydlig koppling mellan dop i Jesu namn och mottagande av Anden. Detta var inte redan kristna som inte fått Anden; Paulus tog dem igenom hela ”initieringsprocessen” från början – med tal om omvändelse, dop till Jesus Kristus och handpåläggning för bön om helig Ande. Å andra sidan visar Lukas också (på flera ställen) att dopet i vatten inte är någon garanti för att man har tagit emot Anden. Lukas verkar inte ha en sakramentalistisk syn på detta.
Lukas visar oss alltså att dopet i helig Ande inte bör separeras för långtgående från initieringsprocessen till det kristna livet, i vare sig teori eller praktik. Han tänker sig inte två klasser av kristna – de ”Andefyllda” och de som inte är det – utan att alla som blir kristna ska få del av Anden och Andens kraft för att bli ett Jesu vittne, och om någon inte fått det bör det omedelbart åtgärdas. Istället för att lära människor att de först behöver omvända sig och bli döpta för att sedan längre fram någon gång få bli ”döpta i Anden”, bör man – precis som Petrus – tala om Anden som en gåva man får ta emot redan från början. Detta är Lukas angelägenhet.
Men Lukas visar oss också att Anden kan och bör erfaras, att Anden ger profetisk inspiration och karismatisk kraft till tjänst och effektivt vittnande… och inte bara är den livgivande/pånyttfödande, helgande och inneboende Anden. Faktum är att han tydligt betonar den förra sidan av Andens verk. Alla troende är kallade att vara Jesu vittnen, och det i kraft och med andliga gåvor i funktion. Pentekostalism och karismatiska rörelser har uppstått utifrån en längtan efter mer av ”Ande-och-kraft”-dimensionerna i det kristna livet, i tider och sammanhang där dessa ofta lyst med sin frånvaro. Även om den klassiska pentekostala teologin kan behöva korrigeras är erfarenheten både riktig och bibliskt förankrad – och något vi behöver mer av i kristenheten!