Det här inlägget är ett utdrag ur min bok ”Jesusliv eller kyrkokultur?” som jag skrev för några år sedan. Första kapitlet – Vägen framåt – kommer här:

”Hur kan vi veta vägen?”  Frågan kanske låter bekant, för vi ställs inför den – och ställer den själva – i så många olika sammanhang och vägval. Var ska vi? Hur ska vi hitta rätt? Finns det någon som har ett svar? Det kan gälla allt från att hitta fram till en bensinmack till att välja rätt i stora beslut i livet, gymnasieval och livspartner.

Allra mest är det här en bok om en person. Men det är också en bok om församling, den kristna gemenskapen. Idag står många församlingar inför den här frågan. Det finns gott om träffsäkra ”sjukdomsdiagnoser” och många böcker har skrivits: Om varför så många ungdomar lämnar kyrkan vid en viss ålder, om vad som gjort att det är som det är, och så vidare. Men vad är lösningen? Det är ju trots allt den viktiga och intressanta frågan. Hur kan vi veta vägen som Gud vill att vi ska gå?

Lärjungen Tomas ser på Jesus. Han förstår inte riktigt vad som just sagts. Ska deras Rabbi (Lärare/Mästare) och vän lämna dem? När blev det en del av planen? De andra lärjungarna är lika frågande. Alla vänder blicken mot Jesus för att höra vad han ska svara på Tomas fråga.

Jesus har nyss sagt att de inte behöver vara oroliga utan bara tro på – lita på – honom. Han har också sagt att de redan känner ”den vägen”. Lärjungarna vet inte vad han menar. Alla vill ha svar på den fråga som Tomas satt ord på.

”Jesus svarade: Jag är Vägen, Sanningen och Livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6, B2000)

Jesus är själv svaret på frågan. Han är Vägen. Lärjungarna kanske förväntade sig att få höra en till liknelse eller få ytterligare ett uppdrag – såna de varit utsända på flera gånger tidigare, med noggranna instruktioner från Jesus om hur de skulle göra, var de skulle gå, vad de skulle säga mm. (Matt 10:1-42, Luk 9:1-6, 10:1-16).

Men den här gången får de inga sådana instruktioner. Jesus ger dem heller inga metoder eller strategier för evangelisation eller församlingstillväxt för att förbereda dem på vad som snart ska ske.

Jesus talar om sig själv – han är Vägen. Metoden. Exemplet. Livsstilen. Han talar om den Helige Ande, Hjälparen, som ska hjälpa lärjungarna att förstå och omsätta i praktiken det Jesus lärt dem. Han talar om att ”förbli i” relationen med honom (Joh 15:4), även fast han fysiskt inte kommer vara närvarande längre. Han talar om att ”bära frukt som består” (Joh 15:16) och en del annat. Sedan ber han för dem.

Jesus är Vägen, och jag tror det betyder mer än att han ”bara” är vägen till himlen. Först och främst, som han själv säger, är han vägen till Fadern, till att lära känna ”den ende sanne Guden” (Joh 17:3). Bara i Jesus kan vi rätt se och lära känna vem Gud är. I Gamla Testamentet såg Mose Guds rygg, men i Jesus får vi se härligheten från hans ansikte. Ett ansikte som strålar av välsignelse, nåd och frid (4 Mos 6:24-26).

Men Jesus är också vår väg här i livet på jorden. En väg är ju inte bara dess slutmål utan vad vi färdas på fram till målet. Jesus är vår ”way of life” som man säger på engelska. Han är inte bara den som räddade oss och förlät oss våra synder vid ett specifikt tillfälle när vi bestämde oss för att följa honom, han är också den som ska ”styrka [oss] ända till slutet” (1 Kor 1:8) och som ”förmår bevara [oss] från fall” (Jud v. 24). Det handlar om Jesus hela vägen, från början till slut, fast nu finns det ju egentligen inget riktigt slut när man är tillsammans med honom…

För oss människor är det svårt att fatta att Jesus är vägen och metoden. Vi vill ha svar på frågor som ”HUR ska vi göra?” och ”VAD ska vi göra?” Men Bibeln ger oss svaret på VEM som ska göra det… Då räcker det inte med lite religion (inte med mycket religion heller!) eller de allra godaste intentioner och ansträngningar.

Paulus säger att: ”Jag vågar inte tala om annat än det som Kristus har utfört genom mig för att hedningarna skulle föras till lydnad, genom ord och gärning, genom kraften i tecken och under, genom Andens kraft” (Rom 15:18-19). Han säger också: ”Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har inte varit förgäves, utan jag har arbetat mer än de alla, fast inte jag själv, utan Guds nåd som varit med mig” (1 Kor 15:10). I den sista versen i Markusevangeliet läser vi: ”Och de gick ut och predikade överallt, och Herren verkade tillsammans med dem och bekräftade ordet genom de tecken som åtföljde det” (Mark 16:20). De gick ut – de satt inte på ändan och väntade – men det var Herren som verkade tillsammans med dem, det var han som gjorde att ”det hände”, det där som vi längtar efter och ber för och arbetar för i våra församlingar idag. Det som vi desperat letar metoder för. Väckelsen…

Men om våra HUR inte får bli VEM så tror jag att de mest står i vägen. ”HUR:en” behöver inte vara fel! Men utan ”VEM:et” med i bilden fungerar det ändå inte. Och jag tror att han inte bara behöver vara med i bilden – för så resonerar vi så ofta – utan också vara centrum av den, eller rent ut av sagt själva konstnären som håller i penseln!

Det finns trender inom kristenheten idag, precis som det förmodligen alltid funnits. Jag vill berätta för dig vad jag ser, du får själv avgöra om du håller med i min analys.

Jag ser en trend att satsa på den ”förnuftiga vägen”, att bli ”relevant” och ”sökarvänlig”. Vi vill tilltala den moderna människan på hennes språk – vilket naturligtvis är helt rätt tänkt och nödvändigt för att ens kunna kommunicera budskapet om Jesus. Men i detta är det lätt att vi tappar skärpan och börjar förlita oss på våra egna metoder och vårt eget förnuft för att nå människor. De kanske kommer till vår lokal, de blir en del av vår kultur – men frågan är om de blir förvandlade av Jesus (och nu talar jag om mer än frälsningen).

Jag ser en annan trend att fokusera på mirakler, under och tecken. En trend där vi ofta tilltalar människans känslor. Om bara människor blir helade eller få se mirakler så kommer de att tro. Det är sant till viss del. Jag har själv sett en hel del människor bli helade ute på stan och det är fantastiskt, men tyvärr är det inte så många av dem som tagit emot Jesus som sin Herre och Frälsare efter det. Precis som det ibland också var för Jesus själv – den Store mirakelmannen! Mitt i hans väldiga helandetjänst läser vi att:

”Sedan började Jesus gå till rätta med de städer där han hade utfört sina många kraftgärningar och förebrå dem att de inte hade omvänt sig. ”Ve dig, Korasin! Ve dig, Betsaida! Ty om de kraftgärningar som har utförts hos er hade blivit gjorda i Tyrus och Sidon, skulle de för länge sedan ha omvänt sig i säck och aska” (Matt 11:20-21).

Stora skaror började tro, absolut! Men sökandet efter mirakler och tecken är inte hela svaret. Paulus skriver så här till församlingen i Korint:

”Ty judarna begär tecken och grekerna söker visdom. Men vi predikar Kristus som korsfäst, för judarna en stötesten och för hedningarna en dårskap. Men för de kallade, både  judar och greker, predikar vi Kristus som Guds kraft och Guds vishet. Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.” (1 Kor 1:22-25)

Det verkar som att det fanns två trender redan då. De som begärde tecken och de som sökte mänsklig visdom. Paulus presenterar en tredje väg: KRISTUS – som är Guds kraft och Guds vishet!

Tro inte att jag är emot under och tecken – verkligen inte! Jag längtar efter Apostlagärningarna 2.0 i vår tid och ber som Habackuk: ”Herre, jag har hört om dina gärningar, jag har sett dina verk, Herre. Förnya dem i denna tid” (Hab 3:2, B2000).

Tro heller inte att jag är emot att vi försöker kommunicera på ett enkelt och begripligt sätt med människor i nutiden. Det jag är emot är den tilltagande intellektualismen av evangeliet, överslätandet av vad Bibeln säger utifrån egen brist på erfarenhet, att företagsmässiga lösningar går före vad Bibeln säger, och överdriven tilltro till under och tecken där man tyvärr ibland svävar ut i det som inte längre är verk av Guds Ande utan själiskt.

Det vi behöver är kanske snarare en återupprättelse och renässans av evangeliet (de glada nyheterna). Evangeliet om Jesus Kristus, som ”är Guds kraft till frälsning för var och en som tror…” (Rom 1:16). Men frågan är om det överhuvudtaget är det evangeliet vi presenterar idag?

När vi läser Nya Testamentet ser vi att det står att ”Guds Ord hade framgång” och liknande saker på flera ställen (Apg 6:7, 12:24, 19:20) och vi ser hela tiden att de ”predikade evangeliet” – det var nästan deras enda ämne! Det står inte att ”församlingen hade framgång” eller att ”Simon Petrus Ministries hade framgång”. Nej, ”Ordet hade framgång”.

Kan det vara så att vi fokuserat för mycket på vad vi ska bygga istället för vad Gud vill sprida? En överbetoning på församlingens roll istället för fokus på evangeliet om Jesus och Guds Rike. Paulus fortsätter i sitt brev till korintierna:

”När jag kom till er, bröder, var det inte med stor vältalighet eller hög visdom som jag predikade Guds hemlighet för er. Jag hade nämligen bestämt mig för, när jag var hos er, att inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst. Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er. Och mitt tal och min predikan bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom utan genom en bevisning i Ande och kraft. Vi ville inte att er tro skulle bygga på människors visdom utan på Guds kraft.” (1 Kor 2:1-5)

Evangeliet förvandlar! Det går inte att bli frälst utan förvandling. Det handlar inte om att bli en ”upplyst skapelse” eller en ”förbättrad skapelse” eller ”en trosbekännande skapelse”, utan om att bli en ”NY skapelse” i Kristus! (2 Kor 5:17).

I Nya Levande Bibeln står det att: ”den som vill tillhöra Guds eget folk måste ha ett rätt förhållande till Gud. Det verkliga tecknet på att man tillhör Guds folk, den verkliga omskärelsen, är inte det bokstavliga, fysiska ingreppet som Moses lag talar om, utan det handlar om att Guds Ande får förvandla hjärtat. Och den som har varit med om en sådan förvandling blir ärad av Gud, inte av människor.” (Rom 2:29, NLB).

Att sitta med i kyrkan förvandlar dig lika lite som att du skulle bli en fisk genom att simma i havet. Att göra goda gärningar och vara engagerad i massa bra saker är bra, men det förvandlar dig inte. Att lära sig en trosbekännelse och rabbla den utantill varje söndag gör dig inte till en kristen.

Därför kan det intellektualiserade ”evangeliet” aldrig rädda någon. Ett helande kan aldrig rädda någon. Det enda som kan förvandla en människa är Guds Andes kraft rakt in i den människans hjärta! Pånyttfödelse – det under som sker när vi av hela hjärtat omvänder oss och tror (Mark 1:15).

Jag är övertygad om att en förvandlad församling inte kommer av förändrade program och nya (eller gamla) metoder. Vi förändrar inte människorna genom att förändra församlingens struktur. Församlingen förändras snarare när människor blir förvandlade! Gud bygger inte kyrkor, han bygger människor som i sin tur förvandlar sin omgivning. Vi kan göra mycket och åstadkomma beundransvärda resultat med våra hjärnor och våra mänskliga metoder, men Gud kan ”göra långt mer än allt vi ber om eller tänker, genom den kraft som mäktigt verkar i oss” (Ef 3:20). Frågan är vad vi vill nöja oss med.

Var finns denna kraft? Varifrån kommer bevisningen i Ande och kraft? Vad var det som övertygade människorna i Korint? Det var inte vältalighet och retorik. Det var inte Paulus karisma eller bländande framträdande. Kraften och visheten fanns, och finns fortfarande, i det budskap som presenterades: JESUS KRISTUS och honom som korsfäst! Det är han som är Vägen framåt; Svaret på de frågor vi ställer.