Den ultimata frågan – för alla

Oavsett vilken världsåskådning man har – det spelar ingen roll om man är ateist, kristen, hindu eller feminist – så är den ultimata frågan i grund och botten teologisk. Det handlar om den yttersta verkligheten, grunden för varandet. Medvetet eller omedvetet så påverkar vår syn på ”Gud” (i någon form eller icke-form) allt annat.

Det finns två frågor som är avgörande. Den första är om Gud finns eller inte. Den andra är vem Gud är (om han finns). Dessa är två helt avgörande frågor, och de borde få långt större konsekvenser för våra liv, värderingar och prioriteringar än de oftast får. Det finns många ateister som inte lever konsekvent med sin ateism utan ”smyglånar” judeokristna värderingar (inte minst när de uttalar sig i moraliska frågor); på samma sätt finns det också många kristna – kanske vi alla(!) – som inte riktigt fattat vad det innebär för livet och ”allt” om det är så att den Gud vi säger oss tro på faktiskt existerar.

Låt oss backa lite. Hur kan man definiera vad som är ens gud? Ett sätt är att Gud är det högsta goda och mest fullkomliga som man rent hypotetiskt kan föreställa sig (även om man aldrig helt kan föreställa sig detta). Ett annat är att Gud är det/den som man älskar och fruktar över allt annat, eller med andra ord: det man tillber. Även om man som kristen eller troende menar att Gud är mer än detta så finns dessa definitioner inkluderade i vem man anser att Gud är. För en ateist som inte tror att det finns någon metafysisk eller personlig Gud finns det gott om andra saker att ”tillbe” med sitt sätt att leva, handla och prioritera; helt enkelt, vad är det för yttersta princip som är avgörande och styrande för ens liv? Två exempel ges i Paulus ord till Timotheus när han beskriver den sista tiden:

”Människorna kommer att vara […] pengakära… De kommer att älska njutning mer än Gud” (2 Tim 3:2, 4).

Till detta bör vi också lägga det faktum att vi blir som det vi i praktiken tillber och värderar över allt annat, alldeles oavsett vilken bekännelse vi avlägger med våra munnar och håller upp inför andra. Våra värderingar, medvetna eller omedvetna, styr våra prioriteringar vilket i sin tur oundvikligen påverkar vår livsinriktning. Det vi ser upp till avgör vad vi strävar efter. Det som i praktiken är vår ”gud” – vår idol – påverkar på detta sätt hela livet på ett avgörande sätt.

Så, tillbaka till de två frågorna. Finns Gud? Och nu menar jag Gud som i en metafysisk verklighet, Gud som ett faktiskt väsen som ligger bakom all annan verklighet. Denna fråga är på många sätt en ultimat fråga. Den handlar om både ursprunget och (vanligtvis) målet med allting, inklusive våra liv. Den handlar om det finns någon yttersta grund för moralen, vad som är rätt och fel; om ”rätt och fel” är någon objektivt eller enbart något subjektivt och socialt konstruerat. Den handlar om huruvida det kan finnas någon yttersta mening med tillvaron. Och en hel del andra saker…

Om Gud inte finns så finns ytterst inget mening med livet förutom den ”mening” vi själva kan skapa (temporärt lura oss själva med); det finns ingen tanke, inget syfte och inget mål med vår egen existens. Vad som är rätt och fel blir helt subjektivt (eller demokratiskt, d.v.s. något majoriteten avgör), alltså en fråga om tycke och smak. Vissa ateister har insett detta problem och försökt lösa det utan att åberopa Gud (t.ex. Sam Harris), men aldrig lyckats få sina resonemang att gå ihop logiskt utan att föra in dolda moraliska/religiösa/transcendenta premisser. Som David Hume mycket riktigt påpekade: Det går inte att härleda ett ”bör” från ett ”är”.

Det är dock väldigt få ateister som konsekvent lever efter detta. De flesta människor agerar och reagerar som att det faktiskt finns något som är rätt och fel. Många blir arga när andra gör något som de anser är fel. Även när man försöker propagera för moralisk relativism hänvisar man till någon slags moralisk/värdemässig måttstock för att visa den ”moraliska relativismens” förträfflighet över andra synsätt. Om man värderar tolerans av pluralism så värderar man fortfarande just denna tolerans av någon anledning.

Om Gud finns – vilket jag hävdar att han gör, av flera skäl – så förändras allt. Ingenting, vare sig stort eller smått, kan undgå att påverkas av det faktum att Gud finns om han finns. Då finns det mening, syfte och mål med tillvaron. Då finns det någonting som är objektivt rätt och fel, en grund för moralen. Om Gud finns så måste vi förhålla oss till honom. Om Gud finns blir andra saker viktiga och oviktiga än om han inte finns.

Den andra frågan blir också oerhört viktig. Vem är Gud? Om Gud finns så kan vi inte nöja oss med att bilda oss en ”egen uppfattning” om vem Gud är (även om vi naturligtvis alltid kommer ha en egen uppfattning), en som handlar om vad hur vi tycker att Gud borde vara. Om Gud finns så finns det också rätt och fel i frågan om vem han är, hur han är, vilka egenskaper han har o.s.v. Vem vi tillber är som sagt inte oviktigt. Genom historien har många folk tillbett krigsgudar, fruktbarhetsgudar och pengagudar (t.ex. Mammon) – och detta har fått tydliga och konkreta konsekvenser i hur man lever i den här världen.

Vi tenderar att göra oss bilder av Gud som i själva verket är avbilder av oss själva. Detta är dock inte Bibelns Gud. Bibelns Gud är avskild, helig, och existerar helt och hållet oberoende av oss, samtidigt som han är extremt investerad i den värld och de människor han skapat. Den bibliska tanken är att vi är skapade i Guds avbild, inte tvärtom. Den bibliska världsbilden säger också att dessa avbilder – alltså vi människor – genom synden blivit trasiga och inte helt korrekt återspeglar den Gud som skapat oss. Därför är det farligt att utgå från oss själva för att komma fram till vem Gud verkligen är. Resultatet blir vanligen lika varierande som antalet personer som försöker.

Gud bör rimligtvis få presentera, uppenbara, sig själv. Vilket vi kristna menar att han gjort i personen Jesus Kristus. ”Den som har sett mig har sett Fadern”, säger Jesus (Joh 14:9). Den Jesus som också bekräftade de hebreiska skrifternas vittnesbörd om vem Gud är (d.v.s. det vi kallar Gamla testamentet). Den Gud som både Jesus och Bibeln presenterar är en helig, god, rättfärdig, trofast, kärleksfull, barmhärtig, nådefull och allsmäktig Gud. Och listan kan göras längre… Det är en Gud som inte ”bara” är kärlek, även om precis allt han är och gör är kärlek; det är en Gud som dömer synden och strider mot ondskan; det är en Gud som har en viss uppfattning om vad som är rätt och fel, vad som är bra och inte bra för oss människor. Jag har skrivit och predikat om detta tidigare här och här och här.

Till oss som säger att vi är kristna och tror på den Gud som Bibeln vittnar om och som uppenbarar sig i sin fullhet i Jesus Kristus: Fattar vi verkligen vad det innebär att tro på att Gud existerar och att han är som Jesus och Bibeln säger att han är? Fattar vi vad det innebär för våra liv? Vad vi anser är viktigt och oviktigt? Vad vi värderar, prioriterar och låter styra våra liv? Eller med en kortare fråga som innefattar allt detta: Är Jesus verkligen Herre i våra liv?

Om Gud finns och Jesus är sann finns det INGET som är viktigare än det!

När vi säger att vi ”tror på Gud”, betyder det att vi har en vag uppfattning om att Gud finns någonstans och att det är bra för oss att ”tro” på honom (eftersom Bibeln säger att vi blir frälsta till evigt liv genom tro på Jesus och inte genom egna gärningar), eller betyder det att vi förtröstar på, litar på och lägger våra liv helt och hållet i hans händer samt är lojala mot honom vad som än händer? Vad får tron på Gud och evigheten för konsekvenser för hur jag spenderar min tid, vad jag lägger mina pengar på, vilka jag umgås med, vad jag röstar på, vad jag skriver på sociala medier, hur jag behandlar andra människor, hur jag behandlar de ”jobbiga personerna” i mitt liv, vad jag talar om, vad jag fyller mitt sinne med… o.s.v.?

Jag predikar lika mycket för mig själv som för dig här. Herrens ord genom profeten Jesaja skär genom allt hyckleri och allt vi låtsas:

”Detta folk kommer nära med sin mun och ärar mig med sina läppar, men håller sitt hjärta långt ifrån mig. Därför är deras vördnad för mig bara ett inlärt människobud.” (Jes 29:13).

Vi tenderar att ta allt möjligt som inte är så viktigt väldigt seriöst, men glömma bort att ta det enda som är verkligt viktigt seriöst, nämligen Gud. När Gud får vara på rätt plats så faller också allt annat på sin rätta plats, men när Gud blir perifer kommer allt annat bli oproportionerligt och i förlängningen groteskt.

Nu låter det som att tron på Gud bara leder till en massa förpliktelser och uppstramningar. Men om Bibelns Gud är sann så är det det bästa som kan hända att få lära känna honom! Han är inte en frånvarande eller obrydd Gud utan ursprunget till all sann kärlek och glädje, all sann frihet och verklig frid. Gud är kärlek (1 Joh 4:8, 16). Gud ger och ger och ger av sin nåd, som dels befriar oss våra synder och felsteg och dels ger oss kraft att leva ett nytt och förvandlat liv tillsammans med honom. Också på detta sätt är frågan om Guds existens och vem Gud är en ultimat och helt avgörande fråga. Om denna Gud finns så är det själva Livet med stort L – vad vi är skapade för och mår bäst av – att få leva med och för honom!

Gud är vem vi är skapade för. Han är den ultimata verkligheten, det yttersta varandet. Inget är värt mer.

”Jag vill glädja mig och jubla i dig, jag vill lovsjunga ditt namn, du den Högste” (Ps 9:3)

För mig är livet Kristus och döden en vinst” (Fil 1:21).

1 tanke kring ”Den ultimata frågan – för alla

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *