Ett samhälle i uppror

Presidentval i USA med ett alltmer polariserande medieklimat; islamistisk terror mot kristna i Frankrike (trots att det är den sekulära staten man menar sig stå emot) – det är mycket som rör på sig i vår värld. Allt dessutom mitt i en pågående covidpandemi som på något sätt har påverkat oss alla.

I detta har jag själv gått omkring och reflekterat lite över samhällets relation till Gud, och om de mönster som kan skönjas i bakgrunden till flera av de saker som pågår. Detta är verkligen inte någon heltäckande redogörelse, utan – som sagt – några personliga reflektioner som jag vill dela med mig av.

Få saker är enligt mig så tydliga i världen och samhället just nu som sanningen i dessa Paulusord: ”Den här världens gud har förblindat de otroendes sinnen så att de inte ser ljuset som strålar från evangeliet om Kristi härlighet, han som är Guds avbild.” (2 Kor 4:4).

Med ”den här världens gud” menar Paulus inte den Allsmäktige, levande Guden som är Far till vår Herre Jesus Kristus. Tvärtom. Han syftar till vår och hela mänsklighetens fiende: anklagaren (Satan), splittraren (djävulen), lögnaren. Han som är ”härskaren över luftens välde”, den ”ande som nu är verksam i olydnadens söner” (Ef 2:2).

I Jesus Kristus är djävulen besegrad, totalt maktlös; han är som en liten mus i förhållande till Kungars Kung och Segerfursten Kristus! Men i ”världen” är han fortfarande – ett litet tag till – en ockupationsmakt som utövar inflytande på människors tänkande. Hela världen är enligt Johannes i hans våld (1 Joh 5:19). Och det vapen han brukar är som Paulus säger i bibelordet jag citerat ovan förblindelse: att fördunkla människors sinnen så att de inte ser klart och tydligt; att få människor att tro att lögnen är sanningen och sanningen är lögn; att ifrågasätta Guds ord och få människors tankevärld sysselsatt med det som i ett evigt perspektiv är oviktigt.

Förblindelse är farligt – och väldigt effektivt. Just eftersom de som är förblindade inte vet om att de är förblindade. Eftersom de som ser verkligheten genom förvrängda linser är helt övertygade om att det de ser är ”hur det verkligen är” (och att det är andra som ser fel).

Hela världen är enligt Bibeln i uppror mot Gud. (Världen här står inte för planeten Tellus eller skapelsen i stort, utan den från Gud bortvända och i synd fallna världen.) Det kan förklara mycket av det vi ser omkring oss. Världen är inte en arena med en kamp mellan goda och onda människor – men det är det djävulen vill få oss att tro. Ingen förmår att göra så mycket ont som den som gör det onda i tron att man tjänar det ”större goda” (och implicit eller explicit att de som inte står på ”vår sida” är onda) – det har vi sett tydliga exempel på i historien, inte minst i religionskrigen, men också i ateistiska ideologiers kamp för ”det goda”: leninism, stalinism, maoism… Och numera i identitetspolitikens intersektionella kölvatten där t.ex. olika kön och hudfärg ställs mot varandra.

Denna förblindelse – att jag är god och de som inte håller med mig är onda – leder till den typ av polarisering i världen som vi nu ser: enligt vissa är alla som röstar på Donald Trump onda människor och man kan inte förstå hur någon kan tycka något annat; enligt andra är alla som röstar på Joe Biden onda människor (eller i alla fall inte ”riktiga kristna” om vi ta in det på den kristna arenan) och man kan inte förstå hur någon kan tycka något annat…

Lösningen från Guds rikes perspektiv är inte höger eller vänster, republikan eller demokrat, sverigedemokrat eller miljöpartist. Lösningen sitter i att vända sig bort från upproret mot Gud (som finns på båda sidor i vårt mänskliga dualistiska eller tribalistiska tänkande); lösningen är en person som heter Jesus Kristus – Israels och hela världens Messias, befriare, frälsare, fredsfrurste. (Sedan finns det naturligtvis vissa politiska positioner och perspektiv som hamnar närmare Guds plan och vilja för världen än andra, och som kristna bör vi göra vårt bästa i att med hjälp av Guds ord och Ande urskilja detta. Men ingen politiker kan vara en ny Messias – den platsen är redan upptagen.) (För att återigen ta exemplet från det amerikanska presidentvalet: enligt vissa är Trump Messias, enligt andra är han djävulen själv. Om man placerar honom i något av dessa fack så är det en god indikation på att man på något sätt lever i förblindelse – antingen kan man inte alls se det dåliga han gör, eller så kan man inte alls se det bra han gör. Själv tror jag att Trump även denna gång är bättre än alternativet, men det innebär inte – som vissa anklagat mig för – att jag inte ser hans sämre sidor.)

Det är människans hjärta som behöver en revolution. Utan detta tillför alla ”revolutioner” vi kan ställa till med ultimat bara mer ondska till brasan. Vägen till helvetet är kantad med goda intentioner.

Bibelns perspektiv är inte heller – som någon kanske kan tro – att vi alla egentligen är goda. Enligt Jesus är vi alla onda (!!!) (även om vi förmår att göra gott mot våra barn och andra). Enligt Jesus är det bara Gud som är god. Enligt Paulus är vi alla syndare och i avsaknad av härligheten från Gud, i behov av frälsning och nåd från en källa (Gud) utanför oss själva. Här är det stora grundproblemet med socialismen: antagandet att människan i sin natur är god och att det enbart är samhället/kulturen och uppväxten som gör att hon gör onda saker. (Precis tvärtom vad Jesus säger alltså.)

Hela världen är i uppror mot Gud. Hela världen är ”antikristlig”; eller med en kanske mer modern benämning: kristofobisk. Med psalmistens ord: ”Varför är hednafolken i uppror? Varför tänker folken tomma tankar? Jordens kungar reser sig och furstarna gaddar ihop sig mot Herren och hans Smorde: ’Vi sliter sönder deras band och kastar av oss deras rep!'” (Ps 2:1-3). Det är mot Gud och hans Smorde – Jesus Kristus – som man reser sig. Det är deras ”band” man vill kasta av sig. Man vill inte underordna sig Gud och hans goda rättfärdiga vilja, utan själv vara herre över gott och ont.

Detta är såklart inget hot mot Gud. Psalmen fortsätter med att Gud skrattar åt upproret. Det är Jesus som är insatt som Kung över världen, något som en dag kommer att bli synligt för alla (Ps 2:4, 6; Fil 2:6-11).

Kristofobin märks dock om man ser sig om i världen. Om man räknar kristna som en folkgrupp så är det den mest förföljda folkgruppen i hela världen; något som dock media i allmänhet är ganska tyst om. Av många ses idag kristendomen som en patriarkal förtryckande struktur som inte gjort något annat än att förtrycka kvinnor, homosexuella och andra minoriteter; men man glömmer att det är just kyrkan och den kristna tron som varit drivande i många (nästan alla avgörande) sociala reformer: uppbyggandet av sjukhus, skolor; lika värde för alla människor (män och kvinnor, barn och handikappade); avskaffandet av slaveriet m.m. Det är idag inte okej att kritisera Muhammed och Islam (och många är skrämda till rädsla för att göra det), men det är helt okej att förlöjliga och håna kristna (något som sker t.o.m. av lärare på många av våra svenska sekulära skolor). Det går att ta många exempel.

Vi som är kristna uppmanas dock att inte anpassa oss efter den här världen, utan istället låta oss förvandlas genom förnyelsen av vårt sinne så att vi kan pröva vad som är Guds vilja (Rom 12:2). Vi uppmanas att inte bemöta det onda med mer ont, utan istället besegra det onda med det goda (Rom 12:21). Vi uppmanas att be för dem som förföljer oss och älska våra fiender.

”Om världen hatar er, ska ni veta att den har hatat mig [Jesus] före er. Hade ni tillhört världen, skulle världen ha älskat er som sina egna. Men ni tillhör inte världen, utan jag har utvalt er och tagit er ut ur världen. Därför hatar världen er. Kom ihåg vad jag sagt: tjänaren är inte större än sin herre. Har de förföljt mig, ska de också förfölja er. Har de bevarat mitt ord, ska de också bevara ert ord.” (Joh 15:18-20).

Risken är dock ofta att det motsatta ändå sker: att vi anpassar oss efter världen, efter samhället i stort, efter det som är accepterat, efter det som många kallar för ”åsiktkorridoren” (vilken av dessa korridorer vi än väljer). Och så dras vi in i samma spel – det finns en ”ond” sida och en ”god” sida (och vi står såklart alltid på den goda sidan). Vi blir ideologiska förblindade istället för förnyade och förvandlade genom evangeliet om Jesus, världens ljus. Gud ställer sig inte på ”vår sida”; men vi har ett val om vi vill stå på hans eller inte (se Jos 5:13-15).

Vad kan vi tänka på som hjälper oss mot detta? Jag vill föreslå följande saker:

1) Håll fast vid Guds Ord (Bibeln). Det är genom Ordet våra sinnen förnyas och vi får se saker från Guds perspektiv. Jesus, som vi följer, sade att Guds ord är sanning (Joh 17:17), och att det är sanningen som sätter oss verkligt fria (Joh 8:32). Gud är vår auktoritet, och därför kompromissar vi inte med hans ord. Vi tror att Gud i allt vet och vill det bästa. Jag tror att frågan om bibeltroheten kommer att vara avgörande för Guds folk i vår tid, och det finns tyvärr många krafter (inom kyrkan) som av olika anledningar promotar en dekonstruktivistisk bibelsyn för att ge utrymme (och tolkningsföreträde) för vissa politiska ideologier. Eftersom hela världen är i uppror mot Gud bör det inte förvåna oss att Bibelns budskap ofta går på tvärs mot vad ”världen” propagerar; men det är Guds ord som består och utgör en verklig grund att stå på, oavsett vad folk tycker om detta.

2) Förstå att striden i världen inte är mellan onda och goda människor, ”vi strider inte mot kött och blod” (Ef 6:12). Alla människor är syndare (med en ond natur); alla människor behöver Jesus. Alla människor är älskade av Gud. Om vi fått nåd och förlåtelse är vi också skyldiga att ge detta vidare till våra medmänniskor. Det är det som leder till verklig förvandling i relationer mellan oss och i våra samhällen.

3) Inse att varje god väg har minst två diken; om du bara ser ett dike står du förmodligen själv i det andra. För att återigen göra en koppling till politiken: jag anser att både den klassiska högern och den klassiska vänstern har sina poänger (även om jag själv lutar mer åt höger). Men det finns diken – båda kan gå för långt, båda behöver hållas i schack. Här kan evangeliet hjälpa oss att ”tänka rätt”, för kristendomen är full av fantastiska paradoxer som hjälper oss att bättre förstå verkligheten. Jesus är samtidigt Gud och människa; Gud är en och samtidigt tre; skapelsen är skapad god men fallen i synd och lagd under förgängelse… o.s.v. Lär dig att leva i spänningarna, för det är oftast där lösningarna finns. (Eller omvänt: problemen uppstår oftast när vi drar en linje till sin spets och går hela vägen till en extrem.) (Jag vill skriva mer om hur det kristna evangeliet utgör en ”gyllene medelväg” mellan diken, i förhållande till dikena i politiken, klimatfrågorna och annat, men det kommer väl förhoppningsvis i framtida inlägg.)

4) Slutligen: sätt allt hopp till Jesus och evangeliet om honom. Man skulle kunna sammanfatta Bibelns budskap med orden: Lita på Gud. Sätt ditt hopp till Guds nåd. Förtrösta på Herren av hela ditt hjärta. Vi ska inte förtrösta på människor (eller oss själva), inte på ”prinsar” eller starka ”hästar” (Ps 20:8). Vi fäster vår blick på Jesus (Heb 12:2) och från honom förväntar vi oss allt gott. Genom honom lever vi i och väntar på fullbordandet av ett rike som inte kan skakas av denna världens makter, ett rike där rättfärdighet och frid och glädje i den Helige Ande råder; ett rike där även själva skapelsen är upprättad och fylld av kunskap om Herrens härlighet.

Amen. Tycker jag.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *