Vems fel är det?

I lustgården, när Adam och Eva ätit av frukten från kunskapens träd på gott och ont – d.v.s. börjat söka att själva definiera gott och ont, rätt och fel istället för att låta den Gode Skaparen som vill vårt bästa göra det, samt sätta kunskap istället för liv och gemenskap och kärlek överst (”kunskapen gör oss uppblåsta, medan kärleken bygger upp”; 1 Kor 8:1) – var en av de första saker de gjorde efter sitt ”fall” att skylla ifrån sig på någon annan.

Medan Gud sökte upprätta gemenskapen igen genom genuin dialog och söka en ärlig bekännelse från människan (kom ihåg att Adam och Eva inte blev förvisade från Eden direkt efter att de ”syndat” utan efter det samtal med Gud i vilket ingen av dem tog eget ansvar för sitt handlande utan istället försökte rättfärdiga sig själva), började människorna att skylla på varandra – se synden som lokaliserad i någon annan istället för att se den i sig själv.

Adam skyllde på både kvinnan och på Gud: ”kvinnan som Du gav mig…”; Eva skyllde på ormen. Ormen fick ingen chans att svara. Det här är berättelsen om mänskligheten, och vi ser den utspela sig dagligen i vårt eget samhälle. Det är alltid någon annans fel.

För socialister och kommunister är det överklassens fel att världen är som den är. Och visst finns det sanning i detta, men det är definitivt inte hela sanningen. (Många missar det helt väsentliga faktumet att det är kapitalism, och inte socialism, som gjort de fattiga rikare i världen – eftersom man stirrar sig blind på klyftor istället på faktiskt välstånd.) De konservativa skyller på de progressiva och liberala – de som ”river ner” väletablerade ramar och institutioner och skapar kaos (för att använda några av Jordan B. Petersons ord). För feministerna är allt de vita männens fel; ju mer du kan identifiera dig som ett offer för ”patriarkatet”, desto mer är din röst värd att höras. Och så vidare. Ingen tittar sig i spegeln. Det är bekvämare att skylla alla fel i världen på någon annan, en annan grupp än den jag själv tillhör. ”Om alla vore som jag skulle världen vara en bättre plats”. (Svar: Nej. Det är just denna typ av blindhet och brist på självinsikt som leder till några av de största problemen i världen.) I denna typ av värld finns heller ingen sann förlåtelse; ingen återlösning, ingen väg tillbaka, ingen upprättelse. Och moralismen (den självdefinierade ”kunskapen” om gott och ont – ofta motsägelsefullt kombinerad med en uttalad moralisk relativism) överflödar, liksom den politiskt korrekta heders- och skämskulturen. Alla söker efter fikonlöv att täcka sig med, att signalera sin egen godhet med. Men i själva verket är Kejsaren naken.

Här kommer det kristna budskapet med en helt annan lösning. ”Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud.” ”Om vi bekänner våra synder är Han trofast och rättfärdig så att Han förlåter oss våra synder…” Den verkliga lösningen börjar med att man – individen – ser synden i sitt eget liv, och bekänner den för vad den är. De som tror att de är i grunden goda, är de som i denna godhets namn ofta begår de värsta brotten mot andra människor (de som målats upp som ”de onda” av den egna ideologin/det egna lägret). ”Om vi säger att vi inte har syndat bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.” Bibelns budskap är att det är du – och i ditt fall bara du – som kommer att stå till svars för ditt liv inför Gud.

Nästa steg i lösningen handlar om att se vad Jesus gjorde på korset, och ta emot det! ”Fader, förlåt dem, för de vet inte vad de gör…” Det frivilliga och självutgivande offret för hela världens synd inför den Gud vilken hämnden ensamt tillhör. Jag kan bli förlåten. Och när jag själv är förlåten kan jag ärligt förlåta andra, ge nåden vidare. Jesus har gjort någonting för oss – för hela världen – som möjliggör genuin förvandling; ett omskapande av människohjärtat, ett nytt sätt att se på världen och medmänniskan, och sig själv.

Förlåtelse handlar inte om att släta över moraliska tillkortakommanden. Tvärtom – när vi förlåter erkänner vi samtidigt att fel och överträdelse har begåtts (vad finns det annars att förlåta?). Förlåtelse, både att ge och ta emot den, är motsatsen till att ursäkta synd. Förlåtelse möjliggör upprättelse av liv, gemenskap och kärlek – upprättelse av brutna relationer: försoning och förvandling. En ny gemenskap, i vilken vi sannerligen kan säga: ”varken slav eller fri, jude eller grek, man eller kvinna; alla är vi ett i Kristus” – inte som ett utslätande av dessa biologiska eller sociala skillnader, eller som en kamp mellan dessa grupper (två saker som den moderna feminismen och andra postmoderna ”kritiska” teorier försöker – med största möjliga motsägelsefullhet! – att förena).

När vi skyller ifrån oss och avsäger oss eget ansvar, i naiv tro på vår egen godhet, är nästa steg inte bara distansering från Gud och varandra, utan också blodig kamp och våld (se bara vad som händer i Första Mosebok kapitel 4–11, med Kain och Abel, människornas våld innan Noas flod, byggandet av Babels torn m.m.). Stammentalitet är ett av den fallna människans ”defaultläge”, och vi ser den uttryckt i dagens polarisering: där politiken givits religiös dignitet men utan att kunna bära upp under detta. (Politik är alltför ensidigt och instabilt för att kunna ersätta religion på riktigt.)

I kontrast till denna utveckling finns de individer som ”vandrar med Gud”. De som tillber den Gud i vars avbild de är skapade, de som börjar med gemenskapen – med det som Livets träd står för. Henok; Noa; Abraham. Människor som på inga sätt var ”felfria helgon”, men som levde i gemenskap med Gud, i förtröstan på Guds godhet och just därför också i lydnad till Honom. Människor som hade genuina konversationer och ärliga brottningskamper med Gud, istället för att avfärda Honom utifrån cynicism eller ignorans (eller billiga nyateistiska slogans).

Dessa var också de människor som faktiskt var med och förändrade saker och ting i världen, i det lilla, ett steg i taget. Vars berättelser vi fortfarande berättar och återberättar. Vars berättelser pekar mot och kulminerar i personen Jesus från Nasaret, Israels Messias och hela världens konung – Frälsaren som är full av nåd och sanning; Domaren som ger nåd utöver nåd; Kungen som är den lidande Tjänaren; Guds Son som visar vad det är att vara sann människa…

I ett samhälle som länge försökt göra sig av med dessa berättelser, där fundamentet dessa samhällen byggts på rivs ned utan tanke på vad som ska ersätta dem – där man applåderas mer för att dekonstruera saker än för att konstruera eller rekonstruera (vilket är betydligt svårare och kräver mer berömvärda egenskaper) – blir resultatet kall moralism utan förlåtelse och nåd, och/eller total relativism (vilket den dock inte helt och hållet kan vara; det finns inga relativister som klarar av att hålla värden och referenspunkter borta från vare sig sitt språk eller sitt handlande). Vi fortsätter att äta av frukten från kunskapens träd på gott och ont; att oberoende av Gud definiera vad som är rätt och fel och göra oss själva till gudar. Paradoxalt nog är det när vi gör detta, som vi också börjar tumma på tanken att alla människor är skapade till Guds avbild med ett okränkbart värde (aborter och dödshjälp, rasism och kollektivism är bara några exempel på detta). Det verkar vara så att när vi sätter oss själva i centrum av tillvaron så klarar vi inte av att upprätthålla vår egen värdighet, än mindre andras. När vi försöker definiera vår egen identitet (i naiv tro på att detta går att göra enbart utifrån personliga känslor och subjektivitet utan hänsyn till det nätverk av relationer och det samhälle vi är en del av), så verkar just identitetskriserna och den psykiska ohälsan eskalera.

Vi behöver Gud. Det är min slutsats.

1 tanke kring ”Vems fel är det?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *