Är människan ond eller god?

Ja.

Skulle man kunna svara.

Det här inlägget är framförallt tänkt att vara ett teologiskt inlägg, men jag vill ändå börja – av pedagogiska syften – med att dra upp några olika sätt att tänka kring människans natur som kan sägas vara ideologiska/politiska. Dessa beskrivningar blir med nödvändighet förenklingar, men hjälper oss att sedan placera in det kristna evangeliet (”den bibliska synen enligt Simon”) i förhållande till dem, och se hur denna teologiska syn skiljer sig från dem båda.

Till vänster på den politiska skalan finner vi bl.a. socialismen i dess olika former. Här anser man vanligtvis att människan grundläggande är god, men att samhället och kulturen formar människan (s.k. socialkonstruktivism) och kan göra henne ond, eller åtminstone få henne att göra onda saker. Om någon gör något ont så kan det förklaras med dålig uppväxt, dåliga socioekonomiska förhållanden, dåliga föräldrar och dåliga lärare, traumatiska upplevelser m.m. Straff blir därför inte heller lika viktigt som rehabilitering (i praktiken dock något som inte verkar gälla för de som gjort sig skyldiga till att tillhöra överklassen eller en ”förtryckande grupp”). Naturen är således god (och i vissa kretsar ser man därför med väldigt romantiska glasögon på s.k. naturfolk, att leva avskärmad från samhället o.s.v.); men kulturen (i bred bemärkelse: civilisationen m.m.) fördärvar vanligtvis människan. Därför blir också lösningen – den socialistiska ”frälsningen” – att använda kulturen, kulturell ingenjörskonst, för att forma människan tillbaka till det paradisiska naturtillståndet. Normer, kön, klass… ja, det mesta, ska dekonstrueras (eftersom det formats av patriarkatet, kapitalismen och de onda ideologierna). Den klassiska tanken är att om alla bara får det bra och vi uppnår total jämställdhet rent materiellt/ekonomiskt (alla har det lika), så kommer krig, ondska och förtryck att upphöra. (Detta låg t.ex. bakom Mona Sahlins idé om att ge återvändande IS-krigare förtur i bostadskön.)

Till höger finner vi istället kapitalismen. Här anser man vanligtvis att människan är bristfällig; hennes natur är om inte helt och hållet så åtminstone delvis ond och självisk. Nyfödda barn är inte oskrivna blad, utan denna natur är något vi föds med (och är biologiskt betingad). Människan söker främst sitt eget bästa, och eftersom att makt korrumperar så är det farligt för ett samhälle om en eller en liten grupp personer – eller staten själv – får för mycket eller total makt. Därför behövs det en fri marknad och en ”liten stat” som främst finns till för att skydda individens frihet och rätt till självbestämmande. Människan behöver både morot och piska – belöning för hårt arbete och straff för brott mot andras frihet – för att den själviska naturen ska tämjas, eller brukas som en ”god” kraft, och samhället fungera på bästa möjliga sätt. Till skillnad från hur socialismen ser det hela så är naturen vild och ogästvänlig, något som behöver kultiveras, och kulturen (civilisationen m.m.) något gott som ”tämjer” människans lägre (”djuriska”) drifter. Ordning är något som är svårt att bygga upp men lätt att rasera, och därför är det viktigt att försöka bibehålla den och vara försiktig/konservativ med snabba förändringar (revolutioner uppskattas inte).

Nu till det mest intressanta: det teologiska perspektivet. Den kristna människosynen är primärt grundad i två (eller tre) bibliska sanningar:

  1. Skapelsen. Människan – man och kvinna – är skapad till Guds avbild (1 Mos 1:27) och har därmed ett okränkbart värde. Livet är heligt, och Gud ser inte milt på dråp/mord (1 Mos 9:6). Tvärtom vad vissa tror så ser Bibeln därför väldigt positivt på det materiella, kroppsliga (inkl. sexualiteten) och skapade. När Gud skapade världen upprepas det gång på gång att ”Gud såg att det var gott” eller t.o.m. ”mycket gott” (1 Mos 1:10, 12, 18, 21, 25, 31). Kyrkan dömde tidigt ut gnosticismen som villolära, vilken menade att det materiella/kroppsliga var ont och skapat av en lägre stående, ond gud (demiurgen).
  2. Syndafallet. Människan är fallen i synd och har tappat härligheten från Gud; avbilden är trasig och återspeglar inte längre helt den Gudomliga förebilden. Det goda har blivit perverterat och förvridet. Människan föds ”i Adam” med en ond natur och onda, själviska begär som skadar relationen till både Gud och andra människor. Istället för att älska Gud av hela sitt hjärta och sin nästa som sig själv, så älskar hon sig själv mer än någonting annat (även självhat och dylikt kan vara ett uttryck för en osund och förvriden överfokusering på sig själv).
  3. Möjligheten till återlösning. Genom Jesus Kristus finns möjligheten till frälsning från synden, människan kan bli en ”ny skapelse” (2 Kor 5:17) som ”förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare” (Kol 3:10) – d.v.s. en upprättelse av vad det innebär att vara skapad i Guds avbild. Gud har inte slutat att älska människan p.g.a. synden, utan har öppnat en väg till räddning, upprättelse och befrielse genom tro på Jesus. I Jesus finns förlåtelse, men också möjlighet till ett nytt liv i den Helige Andes kraft.

Enligt den kristna tron är det sant att naturen ursprungligen är god, men det är också sant att den är vild och ogästvänlig och påverkad av syndafallet. Människan är skapad i Guds avbild och enormt värdefull, men samtidigt är hon en syndare med en ond och självisk natur. Människan är kapabel till att göra både gott och ont, men hon är inte kapabel att frälsa sig själv eller göra sig fri från sin svaga, ”köttsliga”, natur.

Eller som Jesus säger: ”Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge det som är gott till dem som ber honom?” (Matt 7:11). Ni som är onda, men förmår göra det som är gott (särskilt gentemot dem som står nära). Människan blir inte en syndare för att hon syndar, hon syndar för att hon är en syndare.

”Jesus sade till honom: ’Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud.'” (Matt 10:18). Ingen är god utom Gud (!). Detta betyder som vi sett inte att människan inte kan göra det som är gott då och då. Vi kan göra det som är gott och vara goda mot varandra. Men i jämförelse med Gud är det ingen av oss som når fram. När det gäller vår frälsning är det ingen människa som är ”god nog” för det eviga livet; alla behöver nåd, förlåtelse och frälsning – hjälp utifrån!

”När lärjungarna hörde det, blev de djupt bestörta och sade: ’Vem kan då bli frälst?’ Jesus såg på dem och sade: ’För människor är det omöjligt. Men för Gud är allting möjligt.'” (Matt 19:25-26). Det finns hopp, men det hoppet har sitt ursprung i Gud (inte i människan själv).

När det gäller kulturen så är det sant att människan sattes på jorden för att kultivera marken/naturen, bruka och vårda den. Från skapelsen är vi obotliga kulturvarelser – det är så Gud designat oss. Men det är också sant att världen, samhället, civilisationen är i ett tillstånd av uppror mot Gud sedan syndafallet, att onda makter bl.a. genom kulturen ”förblinda[r] de otroendes sinnen” så att de inte ser härligheten i evangeliet om Jesus (2 Kor 4:4), och att vi människor exploaterat skapelsen på ett sätt som inte är i enlighet med Guds vilja. Dock, även i detta, växer enligt Jesus en annan kultur fram: en gudsrikeskultur som likt en surdeg sakta men säkert genomsyrar det den kommer i kontakt med (Matt 13:33). Kulturer kan vara både bra och dåliga – beroende på om de (a) förmedlar Guds vishet, skönhet och storhet, Guds rikes verkligheter, sanningar och principer; eller (b) om de är uttryck för upproret mot Gud.

Man kan alltså säga att den kristna tron varken passar in i det socialistiska eller kapitalistiska paradigmet.

  • Både naturen och kulturen är i grunden skapade som något gott, och tänkta att användas på ett gott, vist och fruktbart sätt av människor skapade i Guds avbild.
  • Både naturen och kulturen är påverkade av syndafallet (p.g.a. människans fall i synd och bortvändhet från Gud), och således mer ”onda” än socialisterna respektive kapitalisterna vill erkänna.
  • Frälsningen/lösningen på ondskan i människan och världen är varken att återgå till naturen och dekonstruera kulturen för att genomföra socialkonstruktivistisk ingenjörskonst, eller att genom kulturen/civilisationen och den fria marknaden tämja människan och driva på exploateringen av naturen.
  • Lösningen ligger i den frälsning Gud sträcker människan: ”Jag [Gud] ska ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag ska ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag ska låta min Ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem.” (Hes 36:26-27). Detta som med Nya testamentets språkbruk kallas för pånyttfödelse: att människans hjärta blir förvandlat genom Guds nåd och den Helige Ande genom tro på Jesus Kristus och det han gjort för oss på korset. Människan behöver återföras till relationen med sin Skapare och förstå sitt uppdrag att förvalta skapelsen och uttrycka sin kreativitet till Guds ära.

Den kristna människosynen är således realistisk och/men hoppfull, samt rotad i en trinitarisk verklighetsuppfattning: skapad i Guds avbild, återlöst och upprättad genom Jesus, och kallad till ett nytt liv i Andens kraft.

Vi ska inte leva i några illusioner om vår grundläggande godhet; de människor som gjort sig skyldiga till de värsta och mest inhumana brotten mot mänskligheten är oftast de som trott att deras egen ”godhet” eller ”goda sak” helgat medlen. Bibeln säger: Bekänn era synder. Be för varandra (även för fiender och förföljare). Den som säger att han inte syndat är en lögnare (1 Joh 1:8).

Vi ska inte heller leva för att förverkliga oss själva och låta egennyttan driva våra liv. Jesu budskap är tydligt: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig.” (Luk 9:23). Förneka sig själv. ”Jesus såg på honom med kärlek och sade: ’Ett saknar du. Gå och sälj allt du äger och ge till de fattiga, så kommer du att ha en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.'” (Mark 10:21).

Hoppet kommer från Gud. Från vetskapen att han älskar oss; inte för att vi är som vi är, utan trots att vi är som vi är – för att han är kärlek. (Vilket också gör att vi är skyldiga att älska våra medmänniskor på samma sätt – trots att de, liksom jag, syndar.) Från det faktum att Jesus dött för våra synder och uppstått från de döda, så att ”var och en som tror inte ska gå förlorad utan ha evigt liv” (Joh 3:16). Från övertygelsen att Gud en dag kommer att besegra ondskan och upprätta sitt rike helt och fullt. Från den upplevda verkligheten av att Hjälparen, den Helige Ande, finns vid min sida och verkar i mig därför att jag satt min förtröstan och mitt hopp till Guds Son och väljer att fortsätta leva mitt liv i förtröstan på honom.

3 tankar kring ”Är människan ond eller god?

    1. Tommi

      Vi gör så gott vi kan då och då.
      När vi lär oss känna Gud kan vi bli nåt mer på ett fastare sätt förhoppningsvis förankrat i verkligheten. Gud är sig själv nog och sköter resten?

      Svara

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *