Abort

Detta är ett inlägg som jag ursprungligen skrev i maj 2019 på Facebook.

En sak som berört mig väldigt djupt, och i många fall ganska illa, den senaste tiden är debatten kring abort/aborträtt som flammat upp i och med olika lagförslag/beslut i USA och det i mitt tycke osmakliga drevet mot Lars Adaktusson (KD) här hemma i Sverige.

Fundamentalistisk argumentation är sällan särskilt genomtänkt eller nyanserad. I abortfrågan är det dock många som annars är emot just denna typ av argumentation som är som mest fundamentalistiska och ideologiskt besatta i sin egen argumentation (i alla fall här i Sverige). Man vill inte ens överväga att nyansera eller försöka förstå varför ens meningsmotståndare har en annan åsikt; istället brännmärks dessa med diverse negativa epitet och tillskrivs motivationer som de i själva verket inte alls har.

Jag är emot fri abort. Detta innebär inte att jag är emot kvinnors rättigheter eller jämställdhet eller önskar att vi vred tillbaka klockan till 1800-talet. Den som direkt antar detta har inte gjort sig mödan värd att försöka förstå, vilket tyvärr ofta omöjliggör en sann dialog (som skulle kunna ge insikter åt båda håll och parter). Så bara för att ha det sagt: jag är för jämställdhet och kvinnors rättigheter etc.

Ingenstans i debatten i Sverige idag tas frågan om barnets/fostrets (kalla det vad du vill, det förändrar inte vad det de facto är) rättigheter upp. Det är framförallt detta som berör mig illa. Att när man känner starkt för det ofödda barnets liv och rättigheter, och känner ett oerhört medlidande med dessa, så tas detta inte på allvar – istället blir man utmålad som en ond människa som hatar kvinnor. Vilket inte är sant på något sätt överhuvudtaget. Förmågan att resonera nyanserat, utifrån insikten att det kan finnas flera olika faktorer som spelar in och behöver vägas mot varandra i vissa frågor, verkar helt saknas hos annars intelligenta människor. Jag har svårt att se något annat än indoktrinering och ideologisk besatthet bakom detta i många fall. Tyvärr.

Jag är för mänskliga rättigheter. Det innebär bland annat att jag är för allas människors lika värde. Det innebär att jag vill ge en röst åt de som är svaga och utsatta. Det innebär att jag anser att abortfrågan inte bara handlar om kvinnors rättigheter utan också om barnens rättigheter. (Och det innebär att jag kommer att kämpa även för mina meningsmotståndares rätt att göra sin röst hörd.)

Någon, som jag respekterar på många sätt, menade att abort är en mänsklig rättighet. Jag undrar, särskilt utifrån att denna person ofta kan ha ganska moraliskt relativistiska perspektiv, vad detta grundas på. Enligt vems definition är abort en mänsklig rättighet? Och vem avgör detta?

En annan säger sig kämpa för aborträtten utifrån att ha obducerat kvinnor som dött p.g.a. illegala aborter. Detta är naturligtvis fruktansvärt. Men ingen ser det inkonsekventa i detta resonemang: vilkas rättigheter borde vi kämpa för utifrån att ha sett tusentals ofödda barn lida och dö p.g.a. abort? Det är många barnmorskor som kan vittna om detta, när de ges chansen. En abort leder alltid till att barnet dör, samtidigt som det är relativt sällan som moderns liv står på spel. Och missförstå mig nu inte, snälla: jag menar inte att man i situationer där moderns liv står på spel ska strunta i denna risk eller rädda barnet på bekostnad av modern. Verkligen inte. Jag pekar bara på att verkliga proportioner saknas.

Jag tror att det är dags att vi har ett samtal och en debatt omkring dessa frågor där båda sidornas argument tas på allvar, och där meningsmotståndare inte svartmålas i brist på bättre argument. Alla abortmotståndare jag känner, inklusive mig själv, har intagit denna position p.g.a. medlidande med de ofödda, inte utifrån en patriarkal tanke om att kvinnor ska förtryckas. Det är sandlådenivå när detta upprepade gånger kastas på en. Minst sagt kränkande, både intellektuellt och personligt.

De flesta argument jag hör för fri abort faller in under någon av följande kategorier: (1) Ologiska och/eller ”obiologiska”, där man antingen blandar ihop kvinnans och barnets kropp eller resonerar utifrån någon slags gräns som inte kan rättfärdigas rent biologiskt; (2) Personangrepp som tillskriver motståndarna motivationer som inte stämmer; (3) Generaliseringar utifrån undantag och statistiska minoritetssituationer, t.ex. våldtäkt eller liknande. Jag har svårt att förstå varför vissa inte kan se det problematiska i att de allra flesta av alla aborter är i preventivt syfte. Kanske bör vi bli bättre på att framhålla fördelarna med avhållsamhet och/eller trycka på att det finns bättre preventivmedel än abort (dessutom mycket billigare och relativt säkra). Det visar sig dessutom att abort ofta används effektivt som påtryckning just från pappans/mannens sida, mot kvinnan (som kanske inte alltid vill göra abort).

Det finns faktiskt goda skäl till att vara abortmotståndare. Även om man inte tror på en god Gud som gett oss en objektiv moralisk kompass. Jag tror och hoppas faktiskt att vi en dag kommer se tillbaka på den fria aborten ungefär på samma sätt som vi idag ser tillbaka på slaveriet. Men med förståelse även för dem som p.g.a. tidens indoktrinering inte visste bättre. Att verka för minskade aborter och sänkt gräns för fria aborter är enligt mig inte ett tillbakasteg, utan ett framsteg mot något bättre och mer humant – på samma sätt som det var ett framsteg när man i romarriket slutade sätta ut oönskade barn (ofta flickor) för att dö, och som det var ett framsteg att slaveriet avskaffades. Detta i samverkan med att inte skuldbelägga kvinnor, att verka för att hjälpa dem som blir ofrivilligt gravida, och förstå att frågan är mer komplicerad än ofta görs gällande.

Med hopp om sansade, nyanserade och icke-personangreppsbaserade samtal. Jag hoppas att jag inte hoppas för mycket.

Även om du inte tycker att mina argument håller, försök i alla fall respektera att jag tycker som jag tycker utifrån medlidande med de ofödda och inte av någon anledning som jag inte förtjänar att tillskrivas. Tack!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *