Församlingen – några fallgropar att undvika

Församlingen är den gemenskap av Jesuslärjungar som träffas för att dela livet och ha ett andligt utbyte. På grund av Jesus och det nya liv som blivit planterat i dessa lärjungar finns det en spontan längtan och dragning till en sådan gemenskap och till att få ”äta” Guds Ord (Bibelordet) tillsammans. Denna längtan och ”kärlek till bröderna” är ett av bevisen på att pånyttfödelsen ägt rum. Johannes skriver att vår gemenskap – alltså den gemenskap vi människor har med varandra i församlingen – också är en gemenskap med Gud Fadern och Jesus Kristus (1 Joh 1:3); det är alltså en andlig (men inte överandlig) gemenskap, och gemenskapen vi har med varandra går in i den gemenskap vi får ha med Gud själv. Fast jag skriver ”spontan längtan” så finns det också ett mått av överlåtelse och trofasthet i detta, det kanske inte är alla dagar man känner för att älska sina syskon i tron men ändå får man välja att göra det och – som författaren till Hebreerbrevet skriver – hålla fast vid sammankomsterna (ett Bibelord som dock tyvärr ibland har missbrukats till att bli ett slags tvång).

Det här är vad vi skulle kunna kalla för en organisk syn på församlingen. Församlingen är inte en byggnad, inte ett möte, inte en institution eller organisation, utan i sin kärna och essens en gemenskap av troende och pånyttfödda människor. Ingenstans i Nya Testamentet nämns det något om kyrkobyggnader eller liknande som en beskrivning av vad församlingen är (annat än i metaforisk bemärkelse). Däremot talas det hela tiden om att församlingen är en ”kropp med många lemmar”, ett ”andligt husbygge” där vi människor är ”levande stenar” och grunden är Jesus själv och så vidare. Där Jesus plus minst två troende är samlade är församlingen (Matt 18:20), vilket innebär att den inte är begränsad till någon speciell tid eller plats.

Församlingen är också ”Kristi kropp” – vilket betyder att den är en förlängning av det som kallas för ”inkarnationen”: att Gud blev människa och levde bland människorna på jorden. Jesus vandrade omkring med sin fysiska kropp här på jorden för ca 2000 år sedan och visade vem Gud är och hur Guds rike ser ut. Idag är vi som tror på honom hans ”kropp”. Vi lever i världen, bland människor som inte tror, och vi har ett uppdrag: att reflektera Jesus och Guds rike i den här världen. Allt Jesus var och gjorde är vi tänkt att vara och göra! Vi är skyldiga att leva som han själv levde står det (och som tur är har vi Hjälparen, den Helige Ande som bor i oss, till vår hjälp). Jesu liv kan få bli synligt i och genom oss. Vi kan få vara kanaler för hans kärlek, kraft och närvaro; vi kan osjälviskt sprida budskapet om honom till fler och arbeta för rättvisa och social upprättelse. Guds rike är kort sammanfattat där Gud får regera och hans goda och rättfärdiga styre finns. När vi låter Gud regera och styra i våra liv (genom att vara ledda av Guds Ande och Guds Ord) kan vi vara kanaler och ambassadörer för detta rike, och det är vad församlingen också är tänkt att vara.

Nu vill jag ta upp tre saker som kan hindra oss att vara församling på det sätt jag tror att Gud har tänkt att vi ska vara det. Tre saker som ofta hindrar både den andliga tillväxten och den numerära tillväxten i församlingen.

1. Det första är att vi tappar fokus på Jesus och Ordet. Jesus är själva upphovet till församlingens gemenskap, själva upphovsmannen till vår tro. Vår gemenskap grundas på att vi mött honom och fortsätter att erfara honom i våra liv! Människor från helt olika bakgrunder och med olika intressen – kort sagt människor som aldrig annars skulle ha träffats eller kanske inte ens tyckt om varandras sällskap – möts och upptäcker att det finns en djupare gemenskap och samhörighet med varandra: nämligen tron på och livet med Jesus. Det är Jesu närvaro mitt ibland oss som gör att församlingen är församlingen – och det finns inget bättre än att få uppleva hans påtagliga närvaro tillsammans med andra (tycker jag). Hans närvaro ibland oss är vad som triggar lovsång, tillbedjan och användandet av andliga gåvor. Vi tillber inte för att Jesus ska komma, utan för att han redan är med oss.

Det är också viktigt att Ordet – Bibeltexterna – får ha en central plats. Det är i Ordet som vi ser Jesus och kan ta del av hans undervisning. Guds Ord är ”andlig mat” som ger näring till vår tro och växande som kristna. Genom att läsa, studera, reflektera över och tillämpa Ordet mognar vi och blir ”fullt färdiga” (2 Tim 3:16-17) och utrustade för att leva det liv Gud har kallat oss till att leva. Det är en stor förmån att få göra det tillsammans med andra lärjungar. När vi tappar fokus på Jesus och Ordet börjar vi föröka hitta alla möjliga andra sätt och metoder för att hålla ihop människor och få församlingen att växa, men inget av det andra ger bestående (eller eviga!) resultat. Det vi lockar människor med är vad vi lockar dem till – så det är lika bra att börja med Jesus och Guds Ord redan från början.

2. Det andra är att vi blir inåtvända istället för att vara en öppen och utåtriktad gemenskap. Detta är en stor fara i alla typer av församlingar; vi tenderar ständigt att luta oss tillbaka och föredra det som är bekvämt framför det som är nödvändigt, och oftast är det mer bekvämt att bara bygga vidare på de relationer vi redan har än att starta nya. Men atmosfären i församlingen ska vara en öppen och utåtriktad sådan, inte en inåtvänd och självisk.

Jesus kallar oss till att förneka oss själva – sätta de egna intressena i bakgrunden, välja att döda egot – och följa honom. Detta är något vi behöver göra varje dag, inte bara en gång och sen är det avklarat. Hans kärlek (agápe) är aktiv, osjälvisk och utåtriktad. Den kärleken vill han kontinuerligt fylla dig med så att det flödar över på andra! Det handlar inte om dig själv längre, det handlar om honom och de människor han vill beröra genom dig. Det handlar om att människor är förlorade utan Jesus och att du och jag sitter inne med det budskap som kan rädda dem och förvandla dem. När vi fastnar i inåtvändhet och bara ser till våra egna intressen blir vi som unkna stillastående vatten utan rörelse, vi slutar vinna människor och de som ändå kommer med på något sätt blir inte omhändertagna eller lärjungatränade. När en familj fått en ny familjemedlem ägnas all uppmärksamhet åt det nya barnet under den första tiden: kärlek, omsorg, tid, energi, näring, tillseende och överseende. Man lämnar inte bara det nyfödda barnet på golvet, talar över huvudet på det, eller önskar det lycka till att klara sig själv fram till nästa söndag…

3. Det tredje är att vi inte ger den Helige Ande och vanliga människor utrymme. Den Helige Ande har av vissa kallats för den mest glömda personen i treenigheten, och trots att de flesta bedyrar att han är viktig är det ofta han i praktiken inte märks av så värst mycket. Men han är en praktiker, den som tar det vi läser om i Bibeln och ser i Jesus och gör det till en levande verklighet för oss här och nu. Utan den Helige Ande skulle församlingen aldrig fått den fantastiska start som den fick, men vi behöver honom precis lika mycket nu som de behövde honom då. Den Helige Ande är den som är tänkt att leda oss, individuellt men också när vi samlas. Han vill verka genom var och en av oss, inte bara genom vissa speciella personer (som t.ex. präster och pastorer, lovsångsledare och förbönsledare). Ett bra sätt att ge Anden utrymme är att lita på att han kan använda vem han vill, när han vill och hur han vill. Han är inte beroende av vår utbildning, vår smarthet, våra talanger eller vårt anseende (tvärtom är han oftast starkast synlig i våra svagheter). Gud vill att alla människor i församlingen ska vara i funktion och vara ledda av hans Ande, inte bara några få. Och nu talar jag inte om att alla någon gång ska koka kaffe eller städa toaletterna, jag talar om att vara i andlig tjänst! Andliga gåvor, profetiska tilltal, att fungera i förbön, att vittna om Jesus… mm.

Vad är då en ledares roll? Just detta att se till så att vi inte förlorar dessa fokus, att utrusta istället för att ta över. Om församlingen är organisk så har den redan i sig en potential att växa och breda ut sig; varje medlem har Jesuslivet i sig och behöver bara lära sig att leva ut det och inte hindra det Gud vill göra. När vi älskar Jesus av hela vårt hjärta och han är vår största passion kommer det spontana församlingslivet automatiskt ha liv och växa, vi glömmer bort oss själva och blir upptagna av det som betyder något för honom, vi drivs av en längtan efter att få mer av honom och hans närvaro, vi vill nå ut till andra människor med de bästa nyheterna som finns (Jesus lever och kan förvandla liv!), vi vill dela med oss och ta vara på varje tillfälle. Men när vi blir självupptagna och bekväma går inget av detta av sig självt, och inte heller församlingen.

Om du vill läsa mer om lärjungaskap så kan du göra det här, och mer om den Helige Ande här (under rubriken ”Om den Helige Ande och hans gåvor”).

En reaktion på “Församlingen – några fallgropar att undvika

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *