Igårkväll diskuterade jag och en god vän till mig, tillika ateist, den fria viljans vara eller icke vara. Jag tänkte utlägga och fortsätta det samtalet här. Jag tror på fri vilja, men detta behöver kvalificeras. Först vill jag förklara vad jag menar med ”den begränsade fria viljan” och problematisera begreppet fri vilja samt lyfta fram vad som kan tala emot att den finns; sedan tänker jag ge några anledningar till att jag ändå tror att den begränsade fria viljan existerar och är verklig (inte bara upplevd).
Den enda som kan sägas eller tänkas vara verkligt fri att göra vad han vill är Gud; det alldeles oavsett om du tror på honom eller inte. (Då räknar jag inte in i ”obegränsad fri vilja” förmågan att göra motsägelser möjliga eller bryta mot logikens lagar, som t.ex. att skapa en fyrkantig triangel eller liknande vilket bara är verbalt nonsens.) Förutom Gud är ingen helt fri att göra vad han eller hon vill. Alla är begränsade av saker som naturlagar (jag kan inte falla uppåt – flyga – även om jag vill), handikapp, kunskap/okunskap, fysiska hinder (som väggar, murar och höga berg) och liknande. Man kan också till viss del säga att vi är begränsade av vår kultur och moraluppfattning, även om vi kan bryta mot dessa så påverkar de i hög grad vad vi faktiskt gör och vilka ”ramar” vi håller oss inom. (Dessa senare kategorier gäller dock också för Gud; de flesta kristna är överens om att Gud t.ex. inte handlar mot sin egen natur, som är god, rättfärdig, helig osv. även om han rent tekniskt skulle kunna göra det.) Även om man kan vilja något man inte kan, finns det även begränsningar för vad vi faktiskt kan vilja; utifrån de saker jag tagit upp här ovan är nämligen också vår föreställningsvärld begränsad (även om det är omöjligt för mig att ge något exempel på det).
Vidare så styr du och jag inte över exakt vilka tankar som kommer upp till ytan i medvetandet. Säger jag t.ex. till dig att inte tänka på en vit elefant så är det förmodligen precis vad du tänker på, och det är svårt att få bort den vita elefanten ur medvetandet. Detta fungerar åt andra hållet också, om en viss sak inte finns i (eller förs till) mitt medvetande, hur kan jag då ens ”välja” att tänka på den saken? Du kan välja att tänka på något helt annat än det jag skriver just nu, men vad är det som avgör vilka alternativ att tänka på som då dyker upp i ditt medvetande? (Det är definitivt inte precis allt som du skulle kunna tänka på som dyker upp som alternativ.) På senare tid har forskning kring vårt undermedvetna och hur våra hjärnor faktiskt fungerar visat att både medvetandet och vilka tankar vi tänker är mer komplicerat än vi oftast själva upplever det. Känslan av att ”välja fritt” är bedräglig i många fall, speciellt när det kommer till vilka tankar som först och främst ens ska få ”komma in i” medvetandet.
Vi identifierar oss oftast med våra tankar – det är ”jag” som tänker detta, ungefär som att ”jag” är en liten gubbe som sitter i mitt huvud och tittar ut genom ögonen osv. Problemet är dels att den där lilla gubben inte går att finna rent fysiologiskt (vissa trodde förr att själen satt i hypofysen), dels att problemet med ”infinite regress” uppstår: finns det en till liten gubbe som tittar ut genom ögonen på den första lillla gubben som sitter i min hjärna, och en till liten gubbe i den gubben? Var tar det slut? ”Vem” är det egentligen som upplever att den är ett ”jag”? Ett ytterligare problem är att det visat sig att de tankar ”jag” tänker är extremt påverkade av den underliggande fysiologin i min kropp, vad jag ätit till frukost, vilka hormoner som verkar på mig just nu, och en hel massa information min hjärna tar in och registrerar men som aldrig når mitt medvetande (de sorteras bort långt innan dess av olika system som jag inte medvetet kan påverka). Tankarna är också väldigt påverkade av saker som undermedvetet matats in i mig tidigare under dagen och i andra liknande sammanhang som de jag befinner mig i just nu. (Inom viss typ av meditation uppmanas man att börja observera sina tankar (och känslor) snarare än att identifiera sig med dem.)
Till detta kommer att vår hjärna tenderar att i efterhand rättfärdiga de val vi gjort och rationalisera dem; detta leder till att vi ofta ”tänker” att vi har en rationell anledning till de val vi gjort, även fast dessa val kanske gjordes mestadels utifrån en underliggande känsla eller kanske t.o.m. gjordes en halv sekund innan vi ens blev medvetna om dem(!).
Allt detta är superintressant, och det finns mycket att läsa och ta reda på kring det. Det leder också många till att dra slutsatsen att den fria viljan inte finns, att den bara är en illusion vi lever med och som gör livet meningsfullt (eller rättare sagt: gör att det kan kännas meingsfullt), och att medvetandet på samma sätt ”bara” är ett komplicerat samspel mellan olika materiella komponenter (dvs. det finns ingen immateriell själ). Det är dock ingen – och då menar jag verkligen ingen – som faktiskt har någon aning (rent vetenskapligt) om vad medvetandet egentligen är. Det finns ett inbyggt problem här: hur vet vi ens att någon/något har medvetande? Jag kan veta (i alla fall om vi håller med Descartes) att ”jag” är medveten, men hur kan jaga veta att någon annan är det, egentligen? Svar: det kan jag inte! Jag kan bara anta att andra människor också har medvetande eftersom det finns tillräckligt många likheter mellan mig och dem och hur vi tillsammans beter oss. (Detta kommer innebära problem inom AI-forskningen framöver; även om något kan bete sig som att det har medvetande och t.o.m. lära sig saker finns det inget sätt att ta reda på ifall detta något faktiskt är medvetet.)
Jag menar dock att den enda säkra slutsatsen vi kan dra av detta är att viljan är begränsad; det finns ramar inom vilka vår vilja måste hålla sig till, och dessa ramar är inte alla universella eller statiska utan flera av dem är individuella och kan förändras över tid. Med begränsad fri vilja menar jag att det dock inom dessa ramar finns en sann frihet, för en själ eller ett ”jag”, att faktiskt göra verkliga val.
Vad är det då som gör att jag väljer (haha!) att hålla fast vid tron på den begränsade fria viljan? (Om jag har fel kan jag dock inte välja att tro något annat). Det är flera saker, och jag vill lyfta fram dessa i punktform. Det är svårt (och än så länge) omöjligt att vare sig bevisa eller motbevisa den fria viljan. Även om det är lätt att bevisa att det inte kan finnas någon obegränsad fri vilja (förutom hos Gud) och att våra tankar och val är betydligt mer påverkade av annat än ”oss själva” (vad nu det innebär i detta sammanhang), så håller jag personligen fast vid tron på den fria viljan, bland annat av följande anledningar…
1. Det verkar vara fullt möjligt att göra övervägda val när de alternativ vi väljer mellan redan finns i vårt medvetande och vi får lite tid på oss att tänka på dem. Detta är inte ett vattentätt argument, med det är heller inte de argument jag stött på emot det (de är oftast inte falsifierbara). Tanken är som följer: även om jag inte kan påverka vilka tankar som ska komma in i mitt medvetande (det skulle kräva ett medvetande utanför mitt medvetande) så kan jag påverka vad jag gör med dessa tankar när de väl är där. Om jag har två eller fler alternativ framför mig, t.ex. att (1) lyfta högra handen, (2) att lyfta vänstra handen, (3) att inte lyfta någon av händerna, så verkar det som att jag inte är tvingad eller förutbestämd till att välja ett särskilt av dem (flera sådana experiment på rad skulle definitivt visa att det är fullt möjligt att genomföra alla tre alternativen, även då miljön och situationen är mycket lik och det inte är några alternativ man behöver värdera). Det är också svårt att avgöra exakt vad som skulle ha fällt avgörandet.
Det är inte alltid så att jag går på magkänsla när jag fattar ett beslut, ibland fattar jag t.o.m. beslut som känns riktigt obekväma, ibland går jag omkring länge och vänder och vrider på de olika alternativen innan jag bestämmer för vilket beslut jag ska fatta. Dessa typer av val är inte av samma slag som de mer spontana tankar och beslut som vi (eller vår materiella hjärna) dagligen fattar utan att tänka på dem.
2. Vi lever som att den fria viljan finns – och har betydelse. Detta stämmer i regel även för dem som menar att det inte finns någon fri vilja. Om någon fri vilja överhuvudtaget inte finns så försvinner t.ex. meningen med allt som vi talar om som ”ansvar”; att ta ansvar handlar om att göra det som är bättre istället för att göra det som är sämre (vilka nu alternativen än är och oavsett vilken värdegrund, absolut eller relativ, vi mäter detta emot). Det finns heller ingen som helst anledning att bli arg på en person som bryter mot lagen eller gör något mot oss som vi inte gillar; hur kan vi bli arga på någon som inte kunnat välja själva? (Så resonerar vi ju automatiskt när det kommer till små barn eller förståndshandikappade).
Om vi nu inte kan bevisa eller motbevisa den fria viljan, men vi alla lever som om den finns och har betydelse, så varför inte anta att den finns (och fortsätta att leva så) tills motsatsen är bevisad? Mot detta kan man förstås också hävda motsatsen: varför inte bara leva som att inget ansvar och ingen fria vilja finns och bara ”flyta med”? På detta svarar jag att jag tror att det är mycket lättare att finna mening med livet och motivera sig till att ta ansvar om man väljer (haha igen!) att leva som att den fria viljan finns och att de val man gör har faktisk betydelse.
3. Som kristen tror jag både på att Gud skapat oss med fri vilja och att det finns en immateriell mänsklig själ. (Och om du inte tror på Gud, finns det fortfarande inget i vetenskapen som utesluter att det kan finnas immateriella ”saker”/faktorer i universum.) Jag tror att Gud skapat oss med fri vilja av följade skäl: (1) Sann kärlek kräver valmöjlighet, och Gud vill inte bara älska oss utan också få den kärleken besvarad; (2) Gud håller oss ansvariga för de val vi gör och de liv vi lever och ska döma oss för detta en dag. Det bör dessutom inte vara något probem för en allsmäktig varelse att skapa andra varelser med fri vilja, även om vi inte lyckats lista ut hur detta i så fall skulle fungera än. (Hela diskussionen kring Guds suveränitet och allsmäktighet vs. den fria viljan får vi ta en annan gång.)
Om det finns en immateriell själ (eller ande; eller både och) så uppstår det inget problem mellan tanken på en värld som i sina materiella beståndsdelar fungerar deterministiskt (dvs. atomerna har ingen fri vilja utan ”studsar” omkring efter naturens lagar; men här kan man också börja diskutera skillnaden mellan ett newtonskt universum, ett einsteiniumskt universum och ett kvantmekaniskt sådant) och tanken på något immateriellt som (utifrån) kan vara med också påverka dessa. Utifrån en helt materialistisk världsbild så är allt antingen deterministiskt eller slumpartat (kvantmekaniken skulle kanske kunna öppna upp för en verklig slump), men det verkar inte finnas utrymme för någon verklig vilja att agera fritt på materien. Med en själ så löser man dock problemet med varför vi upplever det som att det både finns någon som är medveten (istället för bara ett medvetande i sig självt) och känslan av en fri vilja: det är då helt enkelt så att det finns något/någon som upplever detta (upplevelsen tillhör någon och hänger inta bara i luften).
Det är dock helt klart att om det finns en själ så hänger själen och kroppen ihop; varför skulle annars människors personlighet kunna förändras av hjärnskador och liknande? Man kan se det som att kroppen är det fordon själen färdas i och att detta fordon kraftigt påverkar vad själen faktiskt kan göra (var den kan ta sig). Dock ska man inte se själen som en ”liten gubbe” inuti kroppen. Den kristna människosynen är INTE att människan är en själ i en kropp, utan att människan är en integrerad och holistisk varelse som består av ande, själ och kropp; människan är alla dessa tillsammans, man kan inte plocka bort någon del utan att de andra blir påverkade. Med tanken på en själ och/eller ande är det dock betyligt lättare att lösa ”problemet” med medvetandet än om man har en strikt materialistisk och naturalistisk syn.