Gud är inte religiös!

När man börjar prata med folk om Gud säger många att de är ointresserade eftersom religionen ställt till med så mycket krig och elände här på jorden. Även om det inte är religion som ställt till med all ondska här i världen (vilket vissa felaktigt verkar tro), så kan jag i mångt och mycket hålla med. Religion är ofta en smärta i arslet (direktöversatt från engelska). Men religion är inte Guds grej, det är vårt eget påhitt. Religion kan bli en slags cover, något som får våra onda (eller meningslösa) gärningar att verka ha goda intentioner.

Kanske det värsta och mest lömska med religion är att den förknippar sig själv med Gud. Jag tror inte att Gud själv gillar den kopplingen, och kanske var det delvis därför han sa att vi inte ska missbruka hans namn. Tänk dig själv att bli förknippad med en massa korståg som du själv aldrig stått för; eller bombdåd; eller bara vanlig allmän tråkighet. Istället för att leda människor till Gud har religionen många gånger gett oss en förvrängd eller helt felaktig bild av vem Gud är.

Människans största problem är att vi försöker rättfärdiggöra oss själva. Vad betyder det? Jo, att vi försvarar oss och försöker vara goda, men då inte för godhetens egen skull utan för att vi ska verka goda. Vi täcker över, sopar under mattan, och intalar oss själva att det vi innerst inne vet är fel egentligen är rätt och försvarbart. Vi vill ha bekräftelse; vi vill inte verka sämre än någon annan; rätt och fel avgörs inte av vad som faktiskt är rätt och fel utan av vad som är normalt (=acceptabelt) eller avvikande på ett för oss störande sätt (=fel). Vissa använder religion. Det får oss att känna oss bättre genom det vi själva gör, de ritualer vi tror behagar Gud eller den grupptillhörighet som har ”svaret”. Samtidigt får det oss att känna oss dåliga de gånger vi inte gjorde det vi borde, den söndagen vi inte gick till kyrkan, den morgonen vi inte bad lika länge som vi bestämt osv. Religionens morot är självrättfärdighet och dess piska är fördömelse. Det funkar i alla delar av världen om man vill kontrollera människor.

Jesus är nog en av dem som har haft mest problem med religiösa människor. De hatade honom så mycket att de dödade honom. Å andra sidan retade han dem ständigt och jämt med sina klockrena och träffsäkra liknelser. Han lyfte på de mattkanter där de gömt sitt skräp. Han vågade ge total nåd, förlåtelse och upprättelse åt människor som de fördömt – och detta är den sanna rättfärdighet han kom med, att syndare kan bli upprättade och förvandlade genom ren och skär nåd. Han talade sanning och försökte inte passa in i någons mönster eller förutfattade mening. Och värst av allt: han tvättade inte händerna innan han åt och botade sjuka på fel dag!

Jesus sa rakt på sak som det var: ”Ni upphäver Guds ord genom de stadgar som ni följer och för vidare” (Mark 7:13). Vad är viktigast? Att kyrkan är städad eller att människor som har det svårt får plats? Att ”rätt” musikstil spelas eller att vi går ut och gör trasiga människor hela? Vems ord och bestämmelser står överst? Guds Ord eller ”de äldstes stadgar”? Missionsbefallningen eller den egna tryggheten? Kärleken och barmhärtigheten till medmänniskan eller anseendet?

Jag ska inte reta upp någon alldeles för mycket, men det är farligt att bli för religiös. Först dör man själv från glädjen och kärleken till Jesus (om man haft något sådant) och sedan börjar man utan att märka det också kväva andras iver och passion. Så vill jag inte vara eller bli, så jag ber Gud att han ska ta bort all självrättfärdighet, all stolthet och allt hyckleri i mitt liv. ”Bokstaven dödar men Anden ger liv.” 

Det är härligt och befriande att inse att Gud inte är religiös! Att Gud inte bryr sig om anseende eller utsida utan om förvandlade, villiga och hängivna hjärtan; att det inte är perfektionism som tar oss närmare Gud utan nåd och sanning; att Jesus är min rättfärdighet, min frid, min advokat och den jag kan skryta med.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *