Hur jag blev en sån där kristen

Många undrar – och jag tycker att det är en i allra högsta grad berättigad fråga – varför man har valt att bli en kristen. Jag älskar att få just den frågan, för det innebär att jag just fått ett tillfälle att berätta om Jesus och vad han betyder för mig.

Hur kommer det då sig att jag, Simon, är en så kallad kristen? Eller om vi vill kalla det för troende; eller lärjunge till Jesus; eller aktiv icke-ateist kanske…

Man kan kortfattat säga att jag upptäckte att Gud vill ha en relation med mig. En personlig och nära relation. En stark vänskap och djup kärlek. Jag ska inte argumentera för själva Guds existens här, för det har jag redan gjort i tidigare inlägg (bland annat detta). Men jag fick upptäcka att den kristna tron inte är en ”vanlig religion” där fokus ligger på regler eller ritualer eller grupptillhörighet, utan en inbjudan till en verklig och levande relation med den levande Guden. Han som skapat oss alla och sträcker sig ut till oss genom Jesus Kristus.

Jag försökte vara religiös i flera år, men det funkade inte.

Jag försökte också passa in överallt, i de olika roller som jag trodde att andra ville att jag skulle spela. Det funkade inte heller.

Sedan gav jag mitt liv till Jesus och överlät mig själv till hans omsorg, och då förändrades allt. Han blev på riktigt. Jag blev på riktigt. Jag fylldes av frid och har aldrig sedan den kvällen känt mig totalt ensam. Han är med mig, och jag är medveten om hans ständiga närvaro i mitt liv. Nu har det gått nästan tio år.

Det skedde inte på en gudstjänst eller i någon kyrkobyggnad. Det var ingen känsloladdad eller uppskruvad stämning där jag befann mig. Jag satt i en Mercedes, på passagerarplatsen i min väns pappas bil. Jag hade efter fler års brottningskamp äntligen bestämt mig för att ge Jesus en chans. Många gånger innan detta hade jag upplevt Gud komma nästan obehagligt nära mig, för att dra mig till sig och få mig att kapitulera, men jag hade av rädsla för vad andra människor skulle säga och tycka kämpat emot honom. Nu var det bara ett enkelt beslut. Ett beslut att svälja stoltheten, erkänna min synd (som mest bestod av hyckleri), och börja göra det hela på Jesu villkor istället för på mina egna.

Att bli en kristen handlar inte om att genomgå någon slags invigningsritual eller acceptera en rad teoretiska läror. Det är inte direkt som att bara skriva på några papper på banken. Du kan inte luta dig tillbaka på att du fått lite vatten på huvudet som barn eller att din mormor bett mycket för dig. Det är bara en sak som kan göra dig till en kristen, och det är att Gud får komma in i ditt liv och göra ett mirakel – det som Jesus kallar att bli född på nytt. Man blir inte Guds barn genom att kliva in i kyrkan, utan genom att få nytt liv av hans Ande. Det vi kallar att bli ”frälst”, som betyder ”räddad, helad, befriad och upprättad”. Man behöver ta emot Jesus och låta honom påbörja en förvandling i ens inre. Kapitulera. Det är bara Jesus som kan göra en till en kristen, och det är något verkligt och märkbart som sker i ens inre när det händer (när man låter det hända och vänder sig till honom). Jesus säger själv: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”.

Gud älskar mig. (Han älskar dig också, bara så att du vet det!) Han säger det till mig ganska ofta. Så ofta att jag ibland börjar undra om det inte är jag som hört fel.

Tro är för mig inte att inte veta. Tro är en djup tillit, en stark förtröstan till en annan – verklig – person. Tron har belägg och bevis – både logiska och historiska, arkeologiska och personliga. Men framförallt grundas den i Guds egen trofasthet. Att han visat sig trofast och fortsätter att göra så. Att jag märker (mer och mer) att han går att lita på. Då växer tron, alltså tilliten…

Efter mitt beslut att ge mitt liv till Jesus och börja följa honom har mycket hänt. Mycket mer än vad som hände innan för att få mig dit. Många mirakler och övernaturliga ingripanden. Olika tillfällen då Gud lett mig, ibland i bjärt kontrast till vad förnuftet sagt, men i slutändan har det ändå visat sig att Guds ledning var mer rätt och förutseende än mitt förnuft.

Vissa skrattar åt en när man säger att man tror på Jesus. Numera brukar jag bara skratta tillbaka. Inte så där hånfullt utan bara för att jag är trygg och tar kritiken och hånet med ro (för det mesta i alla fall). Någon sa: ”Vissa säger att Gud är död, men när jag pratade med honom i morse så var han inte ens sjuk”. Det är lite så jag känner när de där självsäkra personerna kommer och ska ”sätta en på plats”. Det spelar ingen roll vad du tycker eller har fått lära dig, så länge du inte kan komma med något som är lika verkligt eller äkta (och ja, jag vet att vissa helt kommer att missuppfatta vad jag just skrev här).

När jag frågar folk om de tror på Gud och de svarar ”nej” eller ”jag vet inte”, så brukar jag fråga: Har du testat honom någon gång?

Det har jag. Han höll. Han håller.

Och mer än så. Han tillfredsställer den där törsten efter liv, kärlek, mening och gemenskap som vi alla har. Han gör det så att det räcker och blir över, så att det till och med flödar över på andra. Jesus smittar.

En reaktion på “Hur jag blev en sån där kristen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *