Eller: finns det utrymme för dem som jag tycker är ”dumma i huvudet” i Guds rike?

Debattklimatet i vår del av världen – vars framtid jag för övrigt är mer orolig över än det faktiska klimatet – är polariserat. Det är de flesta överens om. Detta märks också i den kristna församlingen; från vissa håll sägs det att man inte kan vara en sann kristen och rösta på Sverigedemokraterna, från andra håll kommer profetior om att det är just dem man ska rösta på om man vill rädda Sverige från Guds dom. En del säger att miljöengagemang och fairtrade är lika mycket mission som att sprida evangeliet om Jesus till människor, medan andra tänker att jorden ska gå under och att vi därför kan strunta i skapelsen och endast fokusera på att ”själar” ska bli frälsta. En ”profet” raljerar på facebook över kristna som är lite för långt till höger för dennes egen smak, medan en annan ”profet” säger att Donald Trump är Guds smorde i vår tid. En sak som blir tydlig är att intellekt inte är samma sak som vishet eller omdöme, samt att påstådd fromhet och andlighet inte heller är det.

Jag känner människor i olika, låt oss kalla dem ”kristna politiska läger”, som älskar Jesus och brinner för Guds rikes utbredning i världen. Människor som jag inte alls alltid är överens om i vissa frågor, men som jag ser som mina bröder och systrar i Herren. Därför anser jag att det är sorgligt att se hur vissa av dessa anser att ”de andra” inte känner samma Jesus som de själva eller kanske inte ens är ”riktiga” kristna. För hur KAN MAN ha förtroende för Jimmy Åkesson och säga att man älskar Jesus? Eller hur KAN MAN heja på Greta Thunberg och säga att man tror på hela Bibeln? Eller hur KAN MAN… o.s.v.

Det är tydligt, utifrån psykologiska och sociologiska studier, att politiska preferenser mer än de flesta är medvetna om (eller vill erkänna) styrs av personlighet. Människor som i sin personlighet är mer ordningsamma och plikttrogna tenderar att dra mer åt höger på den politiska skalan, medan de som är mer kreativa och ”vänliga” (eng. agreeable) drar lättare åt vänster. Det är alltså inte i första hand frågan om vilka som är mest rationella, utan om vilka värden man prioriterar över andra (dock förs sällan en diskussion kring dessa värden, de egna värdena tas alltid för givna). Vidare visar studierna att de på vänsterkanten ofta har svårare att förstå dem på högerkanten, än tvärtom. (Fler som drar åt vänster anser att de åt höger är ”onda människor” än tvärtom, medan fler åt höger prickar rätt när de ombeds förklara med vilken rationalitet man tror att de åt vänster fattar sina politiska beslut än tvärtom.) [För mer fakta kring detta, sök på ”The Big Five” och studier av Jonathan Haidt, professor i etiskt ledarskap och socialpsykologi.]

Själv är jag i min personlighet mer dragen åt det konservativa, ”högra” hållet. Men jag är medveten om att detta till stor del kan förklaras utifrån min personlighet. Jag har lite lättare att förstå människor som röstar på SD än de som röstar på MP, V eller FI (och bara för allas kännedom kan jag säga att jag aldrig röstat på något av de fyra partier jag nämnt i denna mening). Jag måste dock inse att det finns viktiga poänger att lyssna på och ta in från de ”läger” jag inte tenderar att hålla med, samt att det finns negativa sidor och faror i de ”läger” jag oftare tenderar att sympatisera med. Faran med polariseringen är att vi tappar förmågan att nyansera, resonera sakligt och lyssna på varandra för att lära oss något vi inte visste innan. Vi förlorar förmågan att skilja mellan sak och person, och association med ”fel” person/grupp blir en dödssynd.

Jag nämnde lite om profeter. Det är min övertygelse att alla profeter – både sanna och falska – filtrerar sina budskap genom sin personlighet, sin gudsbild och sina olika traditioner och sammanhang. Allt språk behöver tolkas, inga ord svävar fritt och ”själv-evident definierade” i ett vakuum. När Gud talar så ger han ofta ett kärnbudskap, och han går inte förbi profeten som person. Det finns falska profeter. Vi ska bedöma ALLT profetiskt tal och alla anspråk på att ha hört ”från Gud” (särskilt då detta oundvikligen för med sig anspråk på auktoritet). Men det är OCKSÅ så att det finns sanna profeter som har med den levande Guden att göra, som ibland kommer till olika tolkningar och slutsatser gällande både sina (och varandras) tilltal och aktuella skeenden i samhället och världen. Då gäller det att själv utöva urskiljning och försöka skilja kärnbudskapet från färgningarna (i medvetenhet om man själv inte heller är fri från filter).

En profet som i sin personlighet drar åt vänster politiskt kommer utan tvekan filtrera vad han/hon hör genom detta. Ibland kanske vissa ord från Gud kastas bort, och ibland läggs vissa ord till som inte kom från Gud. Samma sak åt andra hållet, naturligtvis.

Även gudsbilden spelar roll för vad man tänker kan vara från Gud och inte. Vissa menar att Gud inte längre kan uttala dom (med hänvisning till att vi lever i det Nya förbundet och nådens tid – vilket är sant), men glömmer att Gud i nådens tid slog ihjäl Ananias och Sapfeira genom ett domsord från aposteln Petrus (Apg 5). Andra verkar agera som att ingenting alls av betydelse hände när Jesus dog på korset och glömmer att standarddefinitionen av profetia i Nya testamentet är att tala ”uppbyggelse, uppmuntran och tröst” (1 Kor 14:3) till människor.

Tillbaka till de olika politiska lägren bland kristna och den stenkastning som pågår. Jag anser att vi SKA argumentera, bemöta, diskutera, studera o.s.v. varandras påståenden och argument – i sökande efter sanningen. Jag är absolut inte en förespråkare för relativism, vare sig den är moralisk, teologisk, politisk. Samtidigt bör vi inse: (1) att vi själva alltid är präglade av vår egen personlighet och våra sammanhang; (2) att den andre förmodligen har något att säga som är vettigt; (3) att det sällan är fruktbart att döma ut den andre som ”mindre kristen än jag själv” – den typen av retorik kan lätt slå tillbaka på en själv (inte minst inför Gud).

Med allt detta sagt vill jag nu ge mig i kast med några lite mer konkreta frågor (ni kommer märka att jag ”drar åt höger”; jag vill dock i alla resonemang försöka lyfta in värdefulla poänger från ”andra hållet”).

Klimatet. Tidigare har mycket av kristenheten präglats av en eskatologi som förenklat säger: ”Jorden kommer att gå under, frälsningen innebär att vi ska till himlen”. Utifrån detta har det rent logiskt blivit så att det enda riktigt viktiga är att människors ”själar” ska bli frälsta, och miljön kan man strunta i (”jorden ska ju ändå gå under en dag”). Idag har många kristna upptäckt att en mer biblisk eskatologi är att Gud ska upprätta/frälsa hela skapelsen (Rom 8) och att människans uppdrag som gudsavbilder bl.a. är att förvalta skapelsen (Gud ska ”förgöra dem som förgör jorden” står det i Upp 11:18). Himlen är inte målet, möjligtvis ”väntrummet” inför den förnyande och upprättade och renade skapelsen. Detta gör att miljöengagemang inte blir onödigt eller ovidkommande. Vi SKA ta hand om skapelsen.

Samtidigt innebär denna nyupptäckta bibliska eskatologi en trygghet i att Gud lovar att en dag upprätta skapelsen. Vi behöver INTE bli klimatalarmister och springa runt med klimatångest, eller kräva att demokratin ska avskaffas för att få bukt på miljöproblemen. Och vi får inte glömma bort att vi – människor – är mer värda än sparvarna. Människors frälsning är fortfarande prioritet nummer ett i församlingens uppdrag.

Den nya ”klimatreligionen” i västvärlden – med Greta som sin profet – har ersatt människans och skapelsens frälsning (där människan är skapelsens krona och extra värdefull) med skapelsens frälsning från människan! (”Frälsningen” har blivit människofientlig: ”skaffa inte barn, det är dåligt för klimatet!” Skam ska läggas på dem som ”syndar”, och det finns ingen förlåtelse eller möjlighet till försoning.)

Gällande invandring… Återigen ett infekterat område. Som kristen är jag helt övertygad om att alla människor är lika mycket värda, att rasism är något förkastligt och för Gud förhatligt, att vi i praktisk handling ska älska människor och hjälpa främlingen. Detta innebär dock inte att jag ska blunda för eventuella problem som behöver lösas, eller att jag bäst hjälper genom att vara orealistisk, eller att jag behöver skämmas för mitt eget land och min egen kultur (så länge som gudsrikets kultur står över), eller att jag inte kan se problemen med en viss islamisering (återigen, skilj mellan sak och person – Islam och muslimer är inte samma sak).

Ibland anklagas vissa karismatiska kristna med rätta för att ha en alltför realiserad eskatologi (en ”överrealiserad” sådan) där himmelrikets verklighet – bara man har tillräckligt med tro – ska vara fullt ut förverkligad redan här och nu: alla ska bli helade, alla ska vara framgångsrika o.s.v. (Obs! Jag tror på – och har varit med om – helanden och mirakler, och anser att vi kristna i väst behöver mer tro på Guds makt och kraft; trots allt är jag en karismatiker.) Denna typ av överrealiserade eskatologi förekommer också bland vissa kristna gällande det idealiserade mångkulturella samhället. I Guds rikes fullkomning ska vi vara tillsammans från alla stammar och språk och hudfärg och tillbe Gud och Lammet. Detta är underbart! Och det är något som församlingen också bör spegla. Men vi är inte där ännu; alla tillber inte Gud och Lammet (det som förenar oss alla i Gudsrikets fullkomning); och – framförallt – det är inte vi som ska skapa himmelriket/paradiset på jorden, det är Gud. (Alla försök där människor tänkt skapa paradiset på jorden, och glömt att vi faktiskt fortfarande syndar, har slutat med att man i själva verket har skapat en miniversion av helvetet istället.)

Jag kan uppleva att jag ofta hamnar mitt i ett tvåfrontskrig, där båda sidorna anklagar mig för att vara på ”fiendens sida”. Enligt en grupp är jag för konservativ; enligt en annan är jag för liberal. Jag avskyr verkligen rasism (och står upp mot det när jag kan); men jag köper inte den retorik som med hjälp av epitetet ”rasist” försöker tysta verklig dialog och debatt.

Feminismen har enligt mig kidnappats av vänsterradikal ideologi och socialkonstruktivism; den tjänar i den form som är mest högljudd inte längre kvinnorna (utom möjligtvis en elit av kvinnor som företräder just denna ideologi). Av bl.a. denna anledning kallar jag mig inte för feminist. Jag är kristen, och utifrån det och min läsning av Bibeln är det självklart att män och kvinnor är jämställda. I sina väckelseskeden har den kristna rörelsen i stort sett alltid attraherat fler kvinnor än män, Gud har utgjutit sin Ande över människor på ett odiskriminerat sätt: ”söner och döttrar, tjänare och tjänarinnor”. I Kristus är vi inte längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna, utan ett i honom (Gal 3:28). Detta innebär dock inte att kategorierna män och kvinnor raderats ut, eller att Gud gjorde ett misstag när han i skapelsen gjorde oss till just man och kvinna med vissa fysiska och hormonella skillnader.

Socialkonstruktivismens teser när det gäller kön har för länge sedan visat sig empiriskt och vetenskapligt oförsvarbara, ändå fortsätter de att propageras på både universitet och skolor (samt av en stor skara journalister).

Jag tror att ”behovet av feminism” rotar sig i frånvaron av sann manlighet och sant faderskap. Män som inte utnyttjar kvinnor, inte lever ut osunda ”macho”-mansroller; men inte heller backar undan sitt ansvar eller upphör att vara ”farliga” mot dem som är ”rovdjur”. När män abdikerar från sitt ansvar som äkta män och äkta fäder, kommer kvinnor och mödrar oundvikligen att kliva in för att bära upp det som saknas – med resultatet att många stressar sönder sig själva, blir överbeskyddande etc. Studier visar tydligt hur frånvaron av fäder kan korreleras med alla möjliga olika samhällsproblem, t.ex. kriminalitet. Lösningen är inte upplösningen av alla normer eller mansroller. Lösningen är inte att feminisera och avväpna män. Lösningen är inte förakt för sann och vis auktoritet. Lösningen är inte fri sexualitet (på bekostnad av alla de ofödda barn vi offrar på själviskhetens altare). Det kanske finns en anledning till att Gud – som är könlös och upphovet till både man och kvinna (1 Mos 1:27) – valt att primärt uppenbara sig som Fadern för en värld där sant faderskap kanske är en större bristvara än sant moderskap. Existensen av feminism pekar på ett verkligt problem, men denna -isms lösning är i mycket ett än värre gift. (Lite av samma resonemang kan faktiskt också föras om SD.)

Det pågår också en debatt kristna emellan kring skapelse och evolution. Jag tillhör den grupp kristna som tror på vetenskapen och på Bibelns Gud; som menar att det är tragiskt när vi kristna ger vatten på kvarnen åt det narrativ som säger att det råder en fundamental motsättning mellan vetenskap och tro. Den Gud jag tror på har både skapat världen (så att den går att undersöka tillförlitligt med vetenskapliga metoder) och inspirerat Bibeln. Frågan om evolution är inte en avgörande frälsningsfråga. Gud HAR skapat världen med ett syfte, men Bibeln bör inte läsas som en bok i naturvetenskap om vi ska läsa den såsom den är skriven att läsas. (Frågan om genre är inte helt enkel gällande Första Moseboken kapitel 1, men ack så viktig att fundera över; jag tillhör den grupp som främst läser skapelseberättelsen utifrån att den är tydligt polemisk mot andra skapelsemyter och utifrån dess fokus på funktionalitet/ändamål i skapelsen.) Många kristna som diskuterar mot evolutionsteorin vet helt enkelt inte vad de talar om, och bör därför lägga sitt krut på andra områden. Tycker jag.

Samtidigt finns det en vad jag kallar liberalteologiskt präglad ton från vissa kristna, där man för acceptansens skull är villig att inte på allvar brottas med Bibelns texter kring skapelsen, eller där man inte vill se att det finns vissa brister i delar av evolutionsteorin som man med rätta – faktiskt även utifrån ett vetenskapligt perspektiv – kan lyfta (och där Gudshypotesen kan ge bättre förklaringar och svar än ett rent naturalistiskt perspektiv).

Jag vet att jag inte är politiskt korrekt. Kanske är det några ömma tår jag trampat på i detta inlägg. Jag vet också att detta inlägg blivit ganska spretigt och berört många olika saker, även om de alla binds samman av någon slags aktualitet. Säkerligen finns det flera av er läsare som håller med om somligt men inte om annat. Jag har heller inte försökt dölja vad jag tycker eller vilka värden som för mig har prioritet före andra. Lite av detta är själva poängen. Kan vi möta varandras olika åsikter men ändå se på varandra som syskon? Kan vi stå för en sak, men också se att det finns skäl till varför andra tror annorlunda och faktiskt inse att de ”andra” kanske har vissa poänger jag själv missat? Detta utan att hemfalla åt total relativism. Vi måste kunna pröva åsikter och perspektiv mot Jesus – hans karaktär och undervisning – och Bibeln, samt använda både förstånd och sakliga argument (och själva vara mottagliga för prövning av våra ståndpunkter); alla åsikter är inte giltiga eller lika giltiga, allt kan inte klassas som förenligt med kristen tro. Jag tror att jag har rätt (dumt vore det annars att inte byta åsikt). Men jag tror inte att andra människor som älskar Jesus och bär tecken på att Guds Ande bor och verkar i dem är mindre kristna för att jag inte håller med dem i vissa av dessa frågor. Jag tror att det finns utrymme för både sverigedemokrater och miljöpartister i Guds rike.