Här kommer Bibelvandring nummer 2, då vi har hoppat fram till Första Mosebokens kapitel 11 till och med 15. Läs gärna dessa kapitel innan eller medan du går igenom detta.
Kontrasternas kapitel
Första Mosebokens kapitel 11 och 12 är varandras motsatser. I kapitel 11 läser vi om ett gäng människor som ville bygga en stad med ett torn ända upp till himlen, för att göra ett namn åt sig själva och skaffa sig ära och berömmelse. När man hör vad de pratar om ligger fokus på ”vi ska”: vi ska bygga, vi ska göra oss ett namn osv. De vill bygga sig en egen väg upp till himlen, precis som alla religioner försöker med på olika sätt. De vill inte bli utspridda, trots att Gud sagt till människorna att föröka sig och uppfylla jorden (1 Mos 1:28). Gud tycker inte om vad de gör, så han går ner och sprider ut dem genom att ge dem olika språk.
När Gud kallar Abraham (början av kapitel 12) är fokus på vad Gud lovar att göra om Abraham följer honom. Gud säger att Han ska göra Abraham till ett stort folk, att Han ska välsigna honom, och att Han ska göra hans namn stort och känt. ”Vi ska” är utbytt mot ”Gud ska”. Byggandet av monument är utbytt mot ”byggandet” av ett helt folk som ska bli Guds eget folk – ett folk ur vilket ”kvinnans säd” (1 Mos 3:15), den utlovade Befriaren, Jesus Kristus, född av en jungfru, ska komma! Han som ska ”krossa ormens (djävulens) huvud” och bära vår synd istället för oss.
Gud är mer intresserad av människor än av byggnader! Han vill ha ett folk som kan vara hans eget, som han kan slösa sin kärlek och sina välsignelser över. Istället för att låta oss slå oss till ro och rota oss i den här världen inbjuder Gud oss till en vandring med honom, en personlig tro och relation med honom, precis som Abraham fick uppleva.
Abraham som förebild
Abraham var långt ifrån perfekt. Som vi ser i de här texterna så hade han svårt att hålla sig till hela sanningen när han kände sig osäker och rädd. Han lät till och med sin feghet gå ut över sin fru Sara. Men trots våra fel och brister vill Gud ha att göra med oss och använda oss för sina syften. Abraham är ett perfekt exempel på just det.
På vilka sätt är då Abraham ett gott exempel för oss i vår relation med Gud? Vi ska ta upp tre saker:
1. Han lydde Gud (12:4). Vad skulle du göra om Gud sa till dig att flytta från ditt land och din familj och börja gå utan att riktigt veta var? Detta är precis vad Gud säger till Abraham. ”Gå ut ur ditt land och från din släkt och din fars hus och bege dig till det land som jag skall visa dig.” Skulle du börja tänka att det nog inte var Gud som talade? Eller skulle du börja ursäkta dig med allt annat du ”måste” göra? Eller skulle du göra som Abraham: börja gå? Abraham lydde dock bara halva befallningen: ”lämna ditt land”, och för det välsignade Gud honom. Men han lydde inte helt och hållet den andra halvan: ”lämna din släkt”, utan tog med sig sin brorson Lot, något som senare ställde till med en del problem, så att de var tvungna att skiljas från varandra. Vi lär oss att det alltid lönar sig att lyda Gud helt och hållet redan från första början.
2. Han tillbad Gud (12:8, 13:4, 13:18). Överallt dit Abraham kom byggde han altaren åt Herren och tillbad honom där. Han stannade dock inte vid dessa altaren och slog sig till ro (som vi ofta gör efter våra upplevelser med Gud) utan drog hela tiden vidare tillsammans med Gud. Tillbedjan var en livsstil för Abraham, och borde också vara det för oss som tror på Jesus. På en av de platser där Abraham reste ett altare och tillbad Gud fick senare hans barnbarn (Jakob) också möta Gud på ett oväntat sätt.
3. Han trodde/litade på Gud (15:6). Om det är något som författarna i Nya Testamentet lyfter fram när det gäller Abraham så är det hans förtröstan och tro på Gud. Abraham visste från början säkert inte mycket om den Gud som uppenbarade sig för honom, Skriften hade ännu inte börjat skrivas ned. Men ändå litade han på Gud, sin Skapare och Herre. Det står att den tro Abraham hade gjorde att Gud räknade honom som rättfärdig. Så långt innan Lagen och alla buden kom, och långt innan Jesus kom och dog för våra synder, så var det (och Gud har alltid tänkt att det ska vara så) genom att tro och förtrösta på Honom som man blev rättfärdig och förklarad skuldfri. Gud lovar att Abraham ska bli stamfader till många folk, trots att Abraham och hans fru Sara inte verkar kunna få några barn (speciellt inte med tanke på att Sara var alldeles för gammal). Men trots att det såg mänskligt omöjligt ut litade Abraham på vad Gud hade sagt, och efter mycket om och men står de där med en alldeles egen son: Isak.
Gud kallar oss alla in i en personlig och intim relation med honom. Han vill inte att vi ska begränsa honom till en viss tid, plats eller byggnad, utan vandra med honom genom livet – hela livet. Att vara kristen är att ha en relation med Gud genom Jesus Kristus.
Ut till alla folk
Redan i Guds kallelse till Abraham ser vi en slags missionstanke. ”Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig. I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade.” Gud hade redan från början en plan att välsigna alla folk på hela jorden. Genom Abraham skulle ett folk komma (Israel), och genom det folket skulle en Frälsare för hela världen komma: Jesus Kristus, Guds Son. På samma sätt är det med oss som tror på och följer denne Jesus, Gud välsignar oss inte bara för vår egen skull utan för att vi också ska vara en välsignelse för andra människor och nå ut till dem med det glada budskapet om Jesus.
Förbundet
I Bibeln talas det mycket om förbund. I den kultur som fanns på Abrahams tid i Mellanöstern var förbundstanken väldigt vanlig, och i kapitel 15 ser vi ett intressant förbund som Gud själv tar initiativ till att sluta med Abraham.
Gud säger till Abraham att slakta några djur. Han gör det, delar djuren mitt itu och lägger dem på varsin sida om varandra. Det var så man gjorde när man skulle sluta förbund med någon. Både parterna skulle sedan gå tillsammans mellan de styckade djuren, som skulle påminna dem om vad som skulle hända med den som bröt förbundet (hemska tanke). När man ingick förbund med varandra så lovade man att alltid ställa upp för den andre. I förbundet gällde: Mina skulder är dina skulder, dina skulder är mina skulder, mina tillgångar är dina tillgångar, och dina tillgångar är mina. Man fick absolut inte bryta ett ingånget förbund.
Det speciella med just det här förbundet var att Gud gick ensam mellan köttstyckena. Abraham såg en låga som rörde sig mellan dem, men själv gick han inte med. På det viset ”slöt Herren ett förbund med Abraham” den dagen (15:18). Det var Gud som tog initiativet, och det var Gud själv – inte Abraham – som band sig till att uppfylla löftena och skyldigheterna i förbundet. Detta är hur ett förbund baserat på nåd ser ut – det hänger på Gud. På samma sätt är det med det nya förbund vi får gå in i genom vad Jesus har gjort: Det är av nåd, det är Gud själv som offrat sig för oss, och det beror inte på vad vi tar med oss in i förbundet. Alla våra skulder har blivit Jesu skulder, och alla hans tillgångar (vem han är) har blivit givna till oss!