Jesus är Herre – vad betyder det?

Att Jesus är Herre har varit den kristna kyrkans bekännelse ända sedan starten. Tyvärr har de här orden dock ibland bara blivit ord, en ramsa som man uttalar med munnen men kanske inte lika ofta reflekterar över eller låter påverka livet i praktiken.

Om du bekänner att Jesus är Herren så blir du frälst (räddad till evigt liv), brukar vi säga. Detta kommer från Romarbrevet 10:9 där det står: ”För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst.” Men vad innebär egentligen en bekännelse? Och vad handlar den här bekännelsen om?

En ”bekännelse” utan faktisk grund måste väl snarast betraktas som ett bedrägeri eller en illusion? Vissa hävdar att bekännelser styr vårt liv, men Bibeln talar mer om att hjärtat styr livet (Ords 4:23), och Jesus påpekar för de religiösa ledarna att de ”bekänner mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig”. En äkta bekännelse är en som kommer ur hjärtat, precis som också Paulus kopplar ihop munnens bekännelse med hjärtats tro. Dessutom måste den bygga på en faktisk verklighet!

Jag kan med trygghet säga att ”Jesus är Herre” är en faktisk verklighet! Jesus är Gud, hela skapelsens herre och kung, och han har all makt i himlen och på jorden! De första kristna – som var judar hela högen – kopplade samman Jesus med ”namnet över alla namn” (Fil 2:9), alltså Guds eget allra heligaste namn – YHWH! Det namn som rättrogna judar inte ens vågade uttala av respekt för dess helighet. Men det hindrade dem inte (de som alltså blivit kristna och fått uppleva Jesus i sina liv) från att tillskriva Jesus det.

Men nu tillbaka till vad det bör innebära ipraktiken i våra egna liv om vi bekänner Jesus som Herre, vilket vi rimligtvis behöver göra om vi kallar oss kristna.

Det finns en del undanskymda aspekter av frälsningen. Vad betyder det till exempel att bli förlåten sina synder, egentligen? Ser jag det som en allmänt fin tanke att tro på, utan att jag kopplar den till några konkreta synder i mitt eget liv? Och hur är det med de synder jag egentligen inte ångrar utan kanske till och med fortsätter att gotta mig i?

När Bibeln talar om syndernas förlåtelse är det aldrig utan omvändelse och ett nytt liv. Att bli en kristen är inte bara att få förlåtelse, det är också att få och påbörja ett nytt liv. Det inkluderar att en process startar i ens liv som kallas helgelse – att bli mer och mer lik Jesus (som var syndfri och full av kärlek). I Hebreerbrevet står det att utan helgelse kan ingen se Gud (12:14), och det tål att funderas på vad detta egentligen betyder för oss…

Att bli kristen (bli frälst/född på nytt – synonymer av samma sak) innebär att byta Herre. Innan Jesus kom in i våra liv var vi döda i våra synder, oförmögna att söka oss till Gud eller leva ett rättfärdigt liv. Vi var också under påverkan och inflytande av djävulen, vare sig vi var medvetna om det eller inte. Om du inte tror mig så läs Efesierbrevet kapitel 2, verserna 1-3. Bibeln går så långt som att kalla oss för ”olydnadens barn” eller ”djävulens barn” för att beskriva vårt tillstånd innan frälsningen! Djävulen drivs av högmod, vilket också vi gör när vi sätter oss själva som herrar över våra liv.

Men att bli kristen innebär att Jesus blir Herre i ens liv. Det är en kapitulation, att kliva ned från tronen i våra liv och låta vår nye Herre – Jesus – sätta sig där. Det innebär att det inte längre är ”jag” som bestämmer över mitt liv längre. Jesus sitter nu vid ratten, och jaget (egot) på passagerarsidan. Detta utesluter inte att frälsningen är helt och hållet av nåd, helt och hållet ett verk av Gud. Det är inte gärningslära att kapitulera, det är snarare motsatsen: jag lämnar över både frälsandet och förvandlandet till Gud, han som kan.

Frågan blir nu om vi verkligen kapitulerat? Om bekännelsen – Jesus är Herre – är en verklig bekännelse som våra liv står i linje med. Eller är vi bara ute efter en fribiljett till himlen, en ”billig nåd”?

Ingen kan ha två herrar, säger Jesus. Det innebär att Han och dina själviska begär inte kan vara herre samtidigt i ditt liv. Det finns bara plats för en person på tronen i ditt liv, och jag hoppas att det ska få vara Jesus! Samtidigt som Paulus läxar upp Galaterna om att de inte på något sätt blivit frälsta genom egna gärningar, påpekar han att det som spelar roll är om man har en tro som är verksam – alltså en tro som är verklig och får konsekvenser – i kärlek! (Gal 5:6).

Kärleken från Gud får konsekvenser när denträffar oss. Den stannar inte med oss. Den reflekteras tillbaka till Gud och ut till medmänniskan. Den leder till lydnad av Jesus och hans Ord (Joh 14:15). Den som inte älskar (med den gudomliga osjälviska kärleken) och den som inte håller hans bud, har aldrig lärt känna honom på riktigt. Det är inte mina ord, utan Guds egna. Lydnad är inte något fult eller förlegat. Speciellt inte när det handlar om lydnad till Jesus. Han är värd vår lydnad. Lydnaden till honom är ett uttryck för vår kärlek till honom. Hur vet jag hur jag ska lyda honom? Genom att läsa Bibeln och se hur han själv levde och lärde. Det här blogginlägget är för kort för att ta upp allt som det kan innebära, och dessutom finns det en poäng i att du själv läser och tar reda på det…

Jesus är Herre. Den allra mest grundläggande av kristna bekännelser. Idag kanske vi gjort om den här bekännelsen till ”Jesus är en polare” istället… Ja, Jesus vill vara din vän, din allra bästa och närmaste vän. Men han är också Herre, och vill vara suverän Herre och Gud i ditt liv. På riktigt. Det är det som är att leva ett kristet liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *